Loser..?

Det blev 50 loppor och ett besviket försök till leende ifrån TV 4s gigantiska IKEA-soffgrupp i morse igen.
Det, kombinerat med den sovmorgon jag unnade mig denna morgon, (sovmorgon är nog fel uttryck, men jag satt hemma och missbrukade kaffe och cigaretter, istället för att sitta på jobbet och missbruka kaffe och cigaretter...) har gjort hela dagen bra jävla mysig...

Det går alldeles på tok för jävla långsamt!

Jag vaknade i morse, rätt nöjd och glad över tillvaron, spenderade till och med några minuter framför morgonprogrammet på TV4, trots att jag sedan flera år tillbaka dömt ut sådan underhållning som alldeles för folkligt. Att börja morgonen med att se halvtaskiga programledare vädra ämnen som på intet sätt skulle vara intressanta under en bättre salongsfylla, än mindre strax före sju på morgonen har aldrig varit min grej. Möjligtvis har jag vid några tillfällen försökt få en glimt av trisslottsskrapandet, mest för att det är så hysteriskt kul att se hur dom lastgamla, sockerkaksstinna damerna, som efter åratal av skraplottsgnuggande, äntligen nått sina drömmars mål och fått hamna i nyhetsmorgons överdimensionerade myssoffa. Och med redan uppgjorda planer för vad dom ska spendera miljonerna på, så börjar dom med säker hand att skrapa trisslotten i jätteformat, bara för att några sekunder senare få reda på hur sann besvikelse känns, när vinsten "bara" blir femtio långsjalar. Humorn i detta är i mina ögon inte att stackarn får sina drömmar krossade, utan sättet dom hanterar det på när dom med ett sjukt bittert leende säger saker som "jag hade faktiskt inte förväntat mig mer" eller "åh vad glad jag blir, dom här pengarna ska mina barnbarn få dela på!" Kom igen mormor! Barnbarnen är ruggigt besvikna på att du valde den sjunde lotten, precis som alla andra gör... Men nog om det.

I morse satt jag ändå framför TVn en stund, rökte en cigarett, och smålog åt programledarnas dåligt spelade klämkäckhet. Trots att det var måndag, kände jag att det kunde bli en rätt skaplig dag. Fet chans... När jag kom ut ur trappuppgången möttes jag av höst, jag har ingenting emot höst, men det här var oväntat kall och blöt höst. Det var ju för faan högsommar förra veckan! Vad faan är det för jävla väderrubbningar! Det är fortfarande augusti, och jag har gått runt och huttrat hela dagen.
Men jag vet vad som är fel, varför vi inte har ett jämnt och halvskapligt klimat konstant. Åttiotalet. Eller snarare bristen på åttiotal. Hade vi bara fortsatt att konsumera hårspray i samma takt som då, så hade ozonlagret snart varit ett minne blott, och växthus effekten ett varmt och skönt faktum. Men istället kom grungens nittiotal och prackade på oss ovårdade pagefrisyrer, utan något större behov av den underbara, drivgasdrivna hårsprayen. Jävla Nirvana...
Så jag ber er nu, snälla, skaffa er stadiga frisyrer med stort underhålls behov (och gärna riktigt fläskiga amerikanska bilar) så kanske vi så småningom kan njuta av ett september med tropiskt, varmt regn. Istället för sån här grådassig jävla pisshöst. som smyger på en när man minst anar det... Fy faan... Viva la växthus!

Och så ännu mer högteknologisk ironi...

Jag glömde nämna i förra inlägget, att min nya überflashiga mobiltelefon bestämt sig för att göra en urkukning av större proportioner. Enkla funktioner som att ringa eller skicka meddelanden är nu mera inte så enkelt, det skiter sig på olika sätt hela tiden. Men att som nu ligga i en liten sommarstuga, mitt ute i bushen, och skriva blogginlägg är inget som helst problem, även gps-funktionen fungerar som den ska... Men vad faan hjälper det?! Jag vet ju för faan redan att jag är i skogen! Teknik är skapat av idioter för att jävlas med andra idioter...

Ironi, söta jävla ironi...

Bara för att jag för några veckor sedan råkade skriva något om att maskinerna kommer att spöa skiten ur oss, så hände just detta. Min dator fick ett grand mal, och har bestämt sig för att inte längre samarbeta med mig. Datorer, kan inte leva med dom, har jävligt svårt att fungera utan dom...

Så nu är det bara att sätta igång med den alltid lika trevliga garanti-processen, som börjar med att jag glad i hågen skickar iväg min dator till återförsäljaren, han i sin tur skickar ett mail (ironin i den delen av processen är tamefaan helt obeskrivbar, jag har ju ingen dator!!!) där han meddelar att han inte kan göra nåt åt den, utan måste skicka den vidare till tyskland. Riktigt vad dom gör med den i Tyskland har jag taskig koll på, men det sitter väl nån ölstinn, överbetald 80-tals hacker där som säger att han inte kan hitta nåt fel, utan att det bästa är att ersätta datorn med en ny. Givetvis tar detta så pass sjukligt lång tid att min modell av dator för länge sedan utgått ur sortimentet, och jag får istället något likvärdigt... Det suger... Min dator var ju kanon... tills den dog... as...