Slask is the shit!

Det är fortfarande kallt, men inte för kallt. Precis lagom kallt för att den gamla slitna skinnjackan som jag envisats med att använda under hela vintern, ska vara tillräcklig för att hålla mig varm. Vilket förvisso känns rätt idiotiskt eftersom det betyder att jag gått runt och frusit under de vinterdagar temperaturen varit mycket lägre än den är just nu. Men å andra sidan har jag ju fått se cool ut hela vintern. Man är alltid cool i skinnjacka. Eller jag iallafall, cool.

Jag gillar våren, den känns som årets början, trots att det är några månader sen vi söp omkull oss och ringde in det nya året. Att nyårsafton skulle vara årets sista dag saknar i mina ögon viss logik, särskilt med tanke på att slutet och början på ett år ser likadana ut. Nu är jag farligt nära (eller så har jag redan börjat...) att börja kasta skit på kyrkan igen känner jag, men om det inte vore för vår religionsbaserade tideräkning så skulle färre människor börja det nya året med depression... Dom skulle förvisso antagligen avsluta året rätt hängiga, men då hade dom ju åtminstone fått en bra start.
Vad var det egentligen för föräldrar som knatade till Betlehem mitt i midvintern, och lät sonen sova i ett (antagligen dåligt isolerat) stall. Inte direkt min bild av bra föräldraskap. Hade dom väntat till våren så hade grabben kanske inte blivit så underlig efter puberteten...
Min mor lät mig förvisso sova i ett timrat svinhus under en snöstorm i början av åttiotalet, men som den visa kvinna hon är så har hon som motpol till sitt agerande aldrig under min uppväxt låtit mig gå på vatten utan flytväst. Hon har heller aldrig, trots vissa meningskiljaktigheter, låtit mig hänga i gäng eller socialisera med prostituerade...

Våren har en underlig doft som jag gillar, den är rätt tung av förruttnelse samtidigt som det luktar fräscht av diverse växter som börjar vakna till igen. Det känns lite grann som när man sprayar nybilsdoft i en gammal bil, förvirrande, uppiggande och definitivt på väg åt rätt håll.

Om det eviga flinandet i nutida konversationer.

Via messenger, på facebook, SMS, bloggar, e-post etc. etc...

Överallt poppar dom små rackarna upp och förpestar tillvaron för oss.
Oss, vi som istället för datakunskap, under högstadiet fick lära oss maskinskrivning (det vore nog lögn att säga att vi lärde oss nåt, men skit samma...) av en tjock finlandssvensk tant med rödblommig hy och en andedräkt som var direkt olämplig i närheten av andra människor. Smileys!
Vem i helvete kom på smileys?! Och varför? Ska det vara så svårt att skriva ett meddelande till någon som är tillräckligt trevligt utan att man lägger till en glad gubbe efteråt? Jag erkänner att jag ritat en och annan glad gubbe sedan skoltiden, men jag har inte direkt känt nåt större behov av att använda dom som nån form av tal eller skriftförstärkare i verkliga livet...

Strax innan jag gick på julledighet (också en historia, men mitt julförakt är knappt värt att nämna längre) så fick jag ett mejl av en kollega som påpekade att hon skulle ta ledigt en dag tidigare, önskade mig en god jul och la sen till ";P". Jag var tvungen att googla för att koppla att hon flörtade och lipade. Sen googlade jag ytterligare lite till och insåg att det inte alls behövde vara så att hon flörtade, men att det sannolikt var en lipning. (Flörtandet ligger mer förankrat i vårt svenska sätt att bete oss, en blinkning är ett klassiskt flörttecken här hos oss, medans en "wink" i engelskspråkiga
länder inte är lika förknippat med klassisk parningsritual...)

Jag har lite svårt att förstå mig på det hela, särskilt eftersom jag jag träffade denna kollega nån timme innan jag fick brevet, och under tiden vi samtalade så blinkade hon förvisso några gånger med båda ögonen, men hon lipade inte överhuvudtaget.

Förvisso vet jag ju att det är jag som har fel och är en jävla bakåtsträvare i smileyfrågan, men det borde inte vara så självklart att vi som plågade oss igenom maskinskrivningen (och lyckades tjäna ihop till en stark tvåa i betyg...) ska förväntas förstå betyden av omvärldens krumerluriga gubbar.
Vi borde åtminstone bli erbjudna nån form av kurs... K:3=(I)>

Suicidala tendenser

Jag vet inte om det är ett välkänt fenomen, att helt utan mening, utan ens en tanke på det, försöka ha ihjäl sig själv och sina överordnade.

Jag var ute och skjutsade runt chefen en sväng i förmiddags, vi satt och tjattrade på om allt och ingenting, en rätt skön förmiddag. Inte långt kvar tiil lunch, vi hade nyss varit på ett trevligt och givande möte, allt kändes rätt schysst. Men så plötsligt, när jag precis är på väg in i en rondell, så börjar det låta underligt från växlarna, och jag lyckas inte få i den växel som jag febrilt försöker med. Jag och chefen tittar förvånat på varandra när vi inser att det är backen jag kämpar med...
Flera gånger, rullandes i 50, försökte jag helt utan att veta vad jag höll på med, pressa ner växelspaken i backläget. När jag väl kom till sans så lyckades jag utan bekymmer köra oss till jobbet...

Jag tror att jag behöver vila lite...

Det kanske var ett tag sen...

Ja, både sen jag plitade ner nåt här och sen vi hade skapligt med snö i vårt insnöade lilla kungadöme. Men va faan, det kan ju omöjligt komma som en överraskning, varken att jag är lat eller att det har en tendens att snöa i norden under vinterhalvåret...

På SVD´s första sida citeras en herre som enligt egen utsago kört snö i 39 år, han påstår sig aldrig varit med om något liknande. Jag vill minnas att snöoväder lamslagit hufvudstaden med omnejd flera år i följd nu. Förra året var det tåg och tunnelbanor som lamslogs av den "chockerande" mängden snö. Kanske är läge att skicka dom sörmländska snöröjarna på kurs i norr...

Värdelös...

Jag har varit arbetslös i en och en halv vecka nu och redan hunnit med tre möten på Arbetsförnedringen. (Jag ska på det fjärde imorrn. Antingen såg dom direkt att jag var en snubbe som platsade under LSS, eller så tycker dom bara väääldigt mycket om att träffa mig...)

Gårdagens möte var oerhört smärtsamt. Det var en så kallad informationsträff. Informationsträffar är till för att förklara för totala imbeciller, fullkomligt utan allmänbildning, hur man är arbetslös. Informationen som ges är sådant som de flesta människor med nån form av intresse för sin omvärld, får reda på via media. Jag tänker inte gå in närmare på huruvida jag platsar i kategorin "totala imbeciller" eller inte, utan ger istället en snabb beskrivning av de övriga fyra mötesdeltagarna.
Närmast mig satt en herre, ett par år äldre än mig, som redan från början förklarade att han haft jobb, ett jobb, men att det inte var hans grej... 30 bast och haft ett flyktigt jobb, grattis!
Vi hade även en äldre herre, en jävligt mycket äldre herre, hans frågor var enbart rörande pensionen. (Gissningsvis hade Arbetsförmedlingen snott honom från närmsta äldreboende för att fylla ut skaran av mötesdeltagare.)
Vidare hade vi en blond bimbo. Jag har aldrig tidigare anammat det uttrycket, då jag känner att det är befängt att förknippa hårfärg med intelligens, men den här tjejen var som hämtade ur vilken dålig Hollywoodfilm som helst. Jag bedömmer ändå hennes chanser att lyckas som mycket stora, porrbranschen är på frammarsch...
Sist men inte minst, verkligen inte minst hade vi en tjej i min ålder. Under tiden vi satt där så poppade termen "avelskossa" upprepade gånger upp i mitt huvud. Stor som en ko, och hade efter gymnasiet (eller under, jag lyssnade inte så jävla noga...) tagit som sin livsuppgift att befolka världen. Grattis världen! Hennes enda funderingar var kring hur många a-kassedagar man har om man är mamma...
Jag gick från mötet med en väldigt blandad känsla i kroppen, trots att jag känner mig bättre än dom (jag vet, jag vet, det är fult att säga så, men jag har aldrig klassat mig själv som nån jävla Moder Theresa heller. Snarare Fader Fouras med några bira i kroppen...), så hade jag ju på något sätt hamnat i sammanhanget. Vilket gör mig till en patetisk loser, utan självinsikt, som sitter hemma och sörplar kaffe med en cigg i mungipan, men ändå känner mig överlägsen andra. Som nån slags översittande underdog utan vettig (läs: någon) sysselsättning.

Men efter viss inventering av finanser och inbokade jobb, har jag iaf insett att jag klarar mig rätt bra utan Arbetsförnedringen åtminstone fram till hösten.
Än så länge behöver jag inte bekänna mig helt och hållet till de värdelösa förlorarnas skara.

Men...

Bilen går bra!!!

All tid i världen!

Japp, jag lyckades skaffa mig hur mycket tid som helst förra veckan.
Men först en återblick. Jag hade ett heltidsjobb och ett deltidsjobb som jag trivdes bra med. I ett svagt ögonblick blev jag lockad att överge heltidsjobbet för ett mer välbetalt arbete som jag på förhand visste att jag skulle vantrivas med.(Jag vet, jag vet, jag är en billig hora... Eller dyr... Skitsamma.) Efter att har tjänat grova pengar i fyra månader så blev det plötsligt måndag, förra måndagen, det är där vi är nu i historien.
På jobbet så frågar min chef mig i förbigående om jag alltid velat arbeta med människor. Jag duckar frågan en aning genom att svara att jag alltid velat jobba med människor på ett eller annat sätt. (Svävande..?) Som följdfråga kom sedan "Är det här ditt drömyrke, eller tänker du gå vidare efter det här jobbet?" Jag svarade med ett skratt alldeles för ärligt, att även om jag faktiskt tycker mig vara bra på det jag gör, så är det inte och har aldrig varit något drömyrke.
Tio minuter senare satt jag i bilen på väg hem, arbetslös och förvirrad, jag var tydligen inte välkommen om jag inte levde för mitt jobb. Lika bra det. Jag kommer aldrig att leva för mitt jobb, min filosofi är snarare jobba för att leva.
Så nu är det nya friska tag på gång.
Jobb sökes! Vad faan som helst, så länge det är lagligt eller bara lite olagligt...
Skamliga förslag undanbedes, men beaktas...

3 månader

Tre månader, man kan väl lugnt säga att jag haft lite bloggkramp. Jag tror att det till viss del berott på att jag för stunden tröttnat lite på att vara bitter, cynisk och låtsas att jag är 23...
Det finns inte helt mycket att klaga på just nu, visst skulle jag kunna kasta en välbehövlig känga åt den på många platser felknullade världspolitiken, diverse fascistiska inslag runt om i vardagen eller de missledda feministernas missriktade okynneskamp. Men jag är nog lite för självupptagen för det, åtminstone just nu...
Klart som faan att det även för mig finns hjärtnära saker i mitt liv att spy galla eller småmuttra över. Jag röker på tok för mycket, jag har låtit mitt arbete gå ut över mitt sociala liv, jag lever över mina tillgångar, jag fattar inkompetenta (läs:idiotiska...) beslut, jag skjuter saker på framtiden istället för att sparka mig själv i arslet och få något gjort...
Men man måste ändå nånstans ta det onda med det goda. Jag är kär, det är vår, jag har pengar, mat och kläder för dagen (även om det förvisso börjar bli hög tid att tvätta...), jag har tio arbetsdagar i månaden men jobbar ändå mer än heltid, bilen har varit nästan hel i två månader...
Det ser ljust ut... Just nu...

Men inte då...

Rubriken hänvisar till förra inläggets rubrik...
Idag när jag var på väg hem från jobbet så dör min bil.
Generatorremmen hade tydligen bestämt sig för att gå av.
Så nu är jag billös, igen. (Jag har ju förvisso vant mig vid det tillståndet nu...)
Som om det inte var nog, när jag blir ståendes i vägkanten mitt i rusningstrafiken, så inser jag även att min mobil har fått nån form av lepra. Det bara distar i den, vilket gör att det blir svårt att höra vad folk säger, vilket leder till att jag blir pissirriterad, vilket i sintur leder till att folk blir irriterade tillbaka.
Och i slutändan dör jag ensam efter ett långt tråkigt liv, fyllt av bitterhet och cynism. Med tavlor av gråtande barn som min enda ljuspunkt i tillvaron. (Ja, jag vet att det verkar överdrivet, men jag tror att alla enstöringar med någon form av självaktning har en gråtande-barn-tavla, möjligtvis även en broderad variant av klassikern "Grindslanten"...)

Helvetesjävlaskitfittansfaan!!!

En olycka kommer förhoppningsvis ensam...

Två dagar efter mitt senaste inlägg, där jag påpekade att min bil äntligen var i fungerande skick, blir jag påkörd i en rondell.
Är det så jävla konstigt att jag kallar denna klagomur i cyberspace för Bitterljuvt...

Det var aningengen snöslaskigt ute, inte direkt bilväder, men det spelade mig ingen större roll, min bil var ju trots allt nyligen fullt vinterrustad och ompysslad till max.
Jag hade bara några hundra meter kvar fram till jobbet, passerar igenom en rondell, och precis när jag är på väg ur rondellen så smäller det. En bil på väg in i rondellen körde rakt in i min högra bakdörr.
Givetvis blir jag lite skakad, men behåller ändå någon form av lugn (jag är ju en ganska sund snubbe...) Jag tar mig ur rondellen, och den påkörande bilen följer efter.
Som den omtänksamma gentleman jag är så kontrollerar jag först att min passagerare är ok, sen kliver jag ur bilen, går fram till den äldre damen som kört på mig och frågar oroligt "Hur gick det?!"
Kärringen i den på tok för svindyra, nya mercedesen ser på mig med avsmak, kliver ur sitt egenhändigt tilltufsade lyxåk och säger "Mja, vi ska väl se!" med en ton av äkta hat i rösten, samtidigt som hon börjar att inspektera skadorna på sin egen bil.
Hur faan bemöter man sånt?! Min reaktion blev givetvis ilska, väl kontrollerad ilska, men ändå...
Jag frågade henne syrligt om hon inte hunnit byta till vinterdäck än, och hon svarade i stil med vilken obstinat sjuåring som helst "Jo, har inte du det?!" Varpå jag påpekade att hon bara för en liten stund sen kört på min bil i en rondell, och att hon inte alls efter det uppmärksammat att hon haft sin front bara decimeter ifrån min medpassagerare. Det struntade hon också fullkomligt i... (Kärringfaan...) Det enda hon brydde sig om var att vi skulle byta försäkringsuppgifter så att hon skulle kunna reparera sin fina bil...

Jag hyser ett stort förakt till människor i stort, och små otäcka tanter i synnerhet...

Jobb, jobb, jobbigt...

Nyss var jag arbetslös, sen jag började på det nya jobbet har jag fått tre nya jobberbjudanden... Hur faan kommer det sig?! Det är inte jobb som jag har sökt, eller ens vill ha egentligen, men jag hade väldigt gärna blivit uppringd av dom för ett par månader sen... Jag borde antagligen bara bli glad, men den enda tanken blir "Jojo, så nu passar det? Era as!".

Har precis insett att jag är inte längre står på ruinens brant pengamässigt.
Det är ungefär en månad sen som jag på allvar, tumlande började min handlösa resa mot dess botten...
Om det inte vore så att jag bor i en stad som inte anses vara särskilt lukrativ för hemlösa och tiggare, så skulle dessa arma stackare tveklöst skänka mig en slant...

En liten ljusglimt är ändå att 7000 spänn och fyra månader efter att jag lämnat in den, så är äntligen min bil i fullt fungerande skick igen. Tills vidare...

Back in business!

56 timmars arbetsvecka. Underbart... Bitterljuvt...

Svenskjävlar...

Jag har varit hemma ganska mycket på dagtid den sista tiden, främst för att jag har varit arbetslös i några veckor, men delvis också för att jag blir förbannat lat när jag inte direkt har några förpliktelser...
Under mitt hemmavarande så har jag fått en ganska stor inblick i mina grannars musiksmak. En trappa ner hörs det ofta eurodisco och hiphop, nedanför åt andra hållet, i andra trappen spelas det gärna gammal schysst hårdrock och lite tristare avarter av rock i stil med Evanesence. Vägg i vägg med min lägenhet åt båda hållen bor det nysvenska familjer den ena någonstans ifrån mellanöstern, den andra från Eritrea.
Familjen från Eritrea hör jag sällan något av, dom kanske inte uppskattar musik.
Men den andra familjen har för vana att spela väldigt hög musik, väldigt punktligt runt 10 varje förmiddag för att sedan fortsätta i ett par timmar.
Jag ser inget problem i vare sig deras höljudda spelande eller derasval av musik, snarare tvärtom, jag har börjat gilla dom kyrilliska tongångarna jag hör genom väggen, trots att dom envisas med att konstant lyssna på samma skiva så stör det mig inte. Jag vet själv hur det är att inte tröttna på viss musik (nu har det varit Steve Harley & Cockney Rebel här hemma i en månad...)
Så idag när jag mötte grannfrun och hennes barn i trappen bestämde jag mig för att höra efter vad det var för musik hon spelade.
Med en min av förskräckelse och avsmak drog hon sina små tätt intill sig och väste "Det spelar ingen roll!". Där fick jag för att jag försökte vara social...
Jag vet inte vad hon tänkte om mig i den stunden, och det spelar kanske inte så stor roll, jag tyckte mest att hon verkade rädd, och jag vet att jag inte gjort nåt särskilt för att hon ska vara rädd för mig.
Men från och med idag ska jag bete mig lite mer svenskt i trappen, hålla mig på min kant, gärna kolla i titthålet innan jag går ut så att jag inte råkar på några grannar...

Tilläggas bör kanske att det inte bara är granntanter med utlänsk härkomst som ser skrämda ut när jag möter dom i trappen, tanten på första våningen har inte hälsat än på fyra år...

Vi äro tusenden!

Jag har spenderat dagen, måndagen dvs, med att arbeta mer eller mindre hårt, mesta dels mindre, men bitvis slitit på rätt bra. Det var en god vän till mig, vi kan kalla honom "Keke", som ringde och bad mig hjälpa honom med ett jobb.
Keke är egenföretagare verksam i ljud och ljusbranchen, strax över 34 (helt beroende på var man lägger ribban för strax, jag har vaga minnen från firandet av hans 40-års dag...), och ensamstående.
Keke har alltid slagit mig som en relativt nöjd person, även när hans firma gått lite knackigt, så har han kämpat på och försökt lösa saker till det bättre. Många gånger har jag nog tänkt att det vore rätt schysst att ha det som honom, pyssla med en firma och rå om sig själv.
Men så idag när vi står och sliter med att få upp en ljudanläggning till en ganska medioker firmafest i Stockholms innerstad, så utbrister han plötsligt "Men faan, när faan kommer miljonvinsten?!"
Vilken skräll! Han har samma livs inställning som jag, pengar är ingenting man arbetar ihop, det är nåt man helt plötsligt bara får! Och han borde ju veta, han har ju faktiskt slitit som ett djur med sin firma utan att direkt fått vältra sig i miljoner...

Så nu har jag bestämt mig, jag får lön på onsdag, och jag tänker satsa varenda öre på lotto. Drömvinsten är bara en dröm om man inte tror på den.

(Om nån får ett samtal från mig på torsdag, så ge faan i att svara, jag vill säkert bara låna pengar till en kopp kaffe och en triss...)

Ja ä'nte bitter...

Jag vete faan vad som hänt, på sistone har jag knappt klagat över nånting...
Självklart har det funnits saker att klaga över, ekonomi, jobb, kärleksliv, trasig bil, men jag har helt enkelt inte orkat bemöda mig. Det känns bra.
Antagligen beror det på att numera är enda vägen fram uppåt... Sweet...

Är det bara jag?

Jag hatar finlandsbåtar, avskyr dom, det är bland det värsta jag vet. (Nykterister och frikyrkliga tanter toppar givetvis fortfarande min utelista...)
Jag vet att det är fult, alla svenskar älskar att åka på kryssning... (Till och med min exflickvän som är absolutist njuter av att köa i buffé och taxfree...)
Jag kan inte exakt säga vad det är jag ogillar, det är nog en blandning av allt, allt är så jävla halvdant. Ett dignande buffébord fullt av lite halvdan buffémat, öl i halvdana tappkranar som smakar jävligt halvdant på grund av att den är halvdant kolsyrad och antagligen lite halvdant utspädd. Hytter som alltid luktar skumt och är lite halvdant städade. En taxfreebutik som förvisso alltid är välutrustad och förhållandevis billig, men det är också alltid så pass jävla lång kö att man hellre betalar mellanskillnaden i land för krökat.

Själva festandet är också rätt halvdant, man börjar med att supa ner sig med hjälp av den fria ölen i buffén (något som i praktiken inte är möjligt, för kön till tappkranarna är alltid så lång att man bara hinner med ett par bira under maten...)
Efter maten fortsätter man allt som oftast med att på sant svensson-manér förfesta i en hytt, alternativt en korridor, gärna sjungandes (Fråga mig inte varför men det slår aldrig fel...).
När sedan de första i sällskapet antingen somnat eller spytt, är man redo att spana in nöjes utbudet ombord. Första anhalt blir att spana in kvällens dansband och/eller coverband. Jepp! Antagligen aningen halvdant, även om banden är bra så är det lite svårt för dom att verka entusiastiska när dom spelat ett par veckor i sträck på en båt. I dansrestaurangen stannar man ändå ett tag, mest för att stärka sig ytterligare innan man går vidare till kvällens huvudpunkt, discot!
Jo, jag valde att använda termen disco istället för nattklubb, för känslan man får därinne är det närmaste vuxna människor kommer till sin ungdoms fjortisarrangemang, i princip samma musik, definitivt samma hoppfulla tankar om att få ligga...
Kvällen avslutas under de tidiga morgontimmarna, för ett fåtal med att deras fjortisdiscodrömmar uppfyllts, för oss andra tillsammans med Johnny Daniels i en hyttkorridor.
Dagen efter finns det två alternativ, antingen blir man sjukt bakis och ligger i hytten hela dagen, eller så ser man till att bli pissfull igen. Det andra alternativet kan anses vara lite olämpligt, men inte tillräckligt olämpligt för att låta bli, man är ju ändå på kryssning så det räknas liksom inte...

Jag vet faktiskt inte vad det är jag ogillar med finlandskryssningar, det kanske är vattnet...

Glajjer.

Idag skiner jävlaremig solen! Jag har saknat den några veckor nu.
Jag avskyr när hösten kommer, inte för att jag på nåt vis ogillar höst, tvärtom, jag uppskattar den tunga doften av död och förruttnelse, och jag gillar på nåt sätt även allt det blöta. Men det är bara så trist när sommaren tar slut, och man vet att det är galet långt och åtskilliga förkylningar till nästa. Jag ogillar även att det inte är lika berättigat att använda solglasögon under det mörkare halvåret. Jag gillar solglasögon...
Igår insåg jag att jag har lyckats hitta alla pilotbrillor som jag trott att jag supit bort under sommaren, fyra par, och jag ska fanemig använda allihop idag.
Det är inte varje dag som solen skiner.

...

Idag känns det verkligen att det är måndag...

Laptop.

För en och en halv månad sen satt jag och ojade mig över den långdragna process som skulle krävas för att jag skulle kunna få tillbaka min dator i fungerande skick.
Jag måste fanemej vara synsk...
Igår kom den tillbaka från servicen, givetvis med exakt samma fel, men lite repigare, vilket resulterar i att jag måste betala ytterligare 200 spänn i frakt för att skicka tillbaka den igen.
Vilken jävla dröm det vore att jobba där, det lär ju inte direkt krävas nån utbildning för att inte göra ett skit...

Kärring...

Jag har lovat mig själv att inte skriva om åldersnoja mer, och jag vägrar tro att det här inlägget (trots att det är pinsamt uppenbart...) handlar om det.

Igår var jag på den lokala konsumbutiken för att införskaffa mig en liter juice med blåbär-tranbärsmak (jag vet att det verkar rubbat redan där, men ibland får jag skummare cravings än gravida kvinnor...) och min dagliga dos nikotin i form av ett paket cigaretter, John Silver närmre bestämt.
Väl i kön står jag och filosoferar lite och av någon outgrundlig anledning börjar jag tänka på att det var väldigt länge sen jag blev tvungen att legitimera mig för att köpa tobak, och att det faktiskt vore lite smickrande att tvingas göra det.
Efter sedvanliga artighetsfraser lämpliga för kassasituationer och när kassörskan registrerat mina två varor, så vänder hon sitt skrynkliga ansikte mot mig där jag står med min nästan lika skrynkliga hundralapp i handen. Hon ser fundersam ut...
Jag blir glad, mina tidigare tankegångar återvänder blixtsnabbt, hon kommer inom nån sekund att be mig om legitimation!
Innan hon hinner säga nåt utbrister jag "Ja, snälla! Fråga!"
Överrumplad av mitt överraskande utfall, rynkar hon sitt ansikte ännu mer i förvåning då jag sträcker fram mitt leg. Hon sneglar lite snabbt på det, samtidigt som hon med viss nervositet i rösten stammar fram, "Nej, nej, inte legget, jag tänkte bara höra om du hade MedMera-kort..."
Kärring...
Det är väl klart som faan att jag inte har nåt MedMera-kort! Konsum-kort är för pensionärer som vill handla flakvis med kattmat till reducerat pris eller få tillbaka 0,07% på varje hundring dom handlar för!
Ynglingar som jag, som är väldigt lätta att missta för brådmogna mopedister har inga jävla MedMera-kort...

Livet.

Ibland händer saker av en anledning, ibland låter dom bli att hända utan minsta förklaring till varför...
Hur det än är så kan man sätta sin surt förvärvade lön på att livet åtminstone stundtals kommer att skratta dig rakt i ansiktet och få dig gå runt i dina till synes olösliga grubblerier.
Det kommer att sätta käppar i dina hjul precis när du börjat känna att du har kontroll.
Och det kommer att få dig att fatta beslut som du aldrig kommer att förstå dig på, och på så sätt se till att du utnyttjar din medfödda rätt till ångest.
Men va faan, man får vara glad att man lever...

Nöjd.

Idag är en bra dag, jag kan faktiskt inte komma på nånting särskilt alls som jag känner mig bitter över. I och för sig så törs eller orkar jag nog inte tänka efter så jävla noga. Det vore ju kasst att sabba den här dagen helt på egen hand genom att gräva i sitt sinnes djupaste skrymslen, bara för att komma på nåt som jag inte uppskattar i min spartanska vardag. Därför gör jag heller inte det idag.

Jag vaknade av fågelsång, somnade om, vaknade ytterligare en gång av fågelsång (fast jag är ganska säker på att fågelsången andra gången blandades med betongborrning från lägenheten nedanför, men jag tänker ändå hävda att det var fågelsången som väckte mig, det känns bättre så...)
Drack en kopp kaffe, riktigt kaffe (jag provade decaf i några dagar för en vecka sen, vilket fick Grinchen att framstå som en glad liten spjuver...), rökte ett par cigg och bara njöt av morgonen.
Blev hämtad av min sällskapssjuka mor och uppskattade faktiskt hennes idoga småprat om ingenting under dom timmar vi umgicks. (Klarade efter sedvanliga ritualer kring restaurangval även av en timmes lunch med henne utan problem...)
Nu städar jag lite, och ser fram emot att få jobba om en timme.
Efter jobbet har jag den underbara förmånen att få umgås med vänner vars sällskap jag helt enkelt avgudar...
Lyckan ler, det är lika bra att le tillbaka, för imorrn kommer säkert den jäveln att visa mig fingret...

Drogliberalism.

Massuppfitta mig rätt.
Jag är och förblir i grunden en motståndare till droger.
Men vissa dagar... Ganska många dagar, känner jag att jag tvingas brottas med frågor som endast ett kraftigt crackberoende kan lösa helt och hållet. Frågor som det inte finns nån patentlösning för. Som "Vad ska jag göra med min lediga dag?"...
Dom flesta människor har säkert asmycket vettiga saker som dom gör med sina lediga dagar, själv blir jag fullkomligt apatisk, klär oftast inte på mig, går väldigt sällan utanför dörren (om jag går utanför dörren så ser jag till att vara påklädd...)
Jag spenderar mina lediga dagar iförd endast kallingar framför tv'n, där jag under mina vakna stunder ömsom försöker följa tv-serierna som inte är tillräckligt bra för att sändas kvällstid, och ömsom filosoferar kring ytterst existensiella tankar som "Undrar om mjölken har gått ut? Äh, skit samma, jag orkar ändå inte gå till ICA..."
Nej, tacka vet jag crackheads, dom sysselsätter sig i alla fall...

Tur att utvecklingen går framåt...

Nyss blev jag kontaktad av vad jag trodde var en telefonförsäljare, jag gjorde det antagandet eftersom telefonnumret såg väldigt telemarketingaktigt ut.
Mycket riktigt. Eller inte riktigt mycket riktigt. Det var ingen telefonförsäljare.
När jag svarar hör jag en inspelad röst säga:
"Hej, vi ringer dig från provoice, och söker dig för att vi har ett erbjudande till dig. Dessvärre hade vi ingen säljare ledig just nu, men lägg på luren så försöker vi lite senare." Toppen, bara toppen...
Jag blev alltså dissad av en modifierad telefonsvarare, och störd mitt under MacGyver, bara för att nån nervsjuk tonåring med förlängt sommarjobb satt sin arbetstelefon på autopilot...
Vart faan är världen på väg..? Mitt under MacGyver...

Spam!

Jag rensade nyss min mail, av 1103 stycken (pinsamt nog var det så många, jag har inte rensat på ett bra tag...) så var det strax över 60 som faktiskt var till mig.
Det kanske är jag som lever i nån form av låtsasvärld (ja, värre än vanligt då menar jag...) men jag vägrar faktiskt tro att det på riktigt finns företag som så desperat vill att jag ska gå ner i vikt alternativt köpa en rysk fru, att dom skickar mig hundratals e-mail för att försöka få mig att inse att jag är ensam och överviktig.
Detsamma gäller för de företag som på något vis fått för sig att jag är en så pass obildbar imbecill att jag skulle behöva köpa mig ett helt gäng med "college diplomas" eller "lawyers degrees" (ok, ok, det skulle nog inte göra mig helt ont att ha lite "higher education", men vilken vilseledd jävla tomte skulle nånsin gå på att jag pluggat en herrans massa år vid Harvard eller Yale..?).
Viagra.
Kom igen! Hur faan är man funtad om man har så stora sexuella problem att man känner att erbjudandet man fick hotmailat till sig för femhundrade gången, faktiskt verkar värt att kolla upp?!

Men, men, nu är inkorgen i alla fall rensad, så nu tänkte jag passa på att åka på en månadslång semester i medelhavet, som nån trevlig jävel tydligen har bestämt sig för att bjuda mig på...

Loser..?

Det blev 50 loppor och ett besviket försök till leende ifrån TV 4s gigantiska IKEA-soffgrupp i morse igen.
Det, kombinerat med den sovmorgon jag unnade mig denna morgon, (sovmorgon är nog fel uttryck, men jag satt hemma och missbrukade kaffe och cigaretter, istället för att sitta på jobbet och missbruka kaffe och cigaretter...) har gjort hela dagen bra jävla mysig...

Det går alldeles på tok för jävla långsamt!

Jag vaknade i morse, rätt nöjd och glad över tillvaron, spenderade till och med några minuter framför morgonprogrammet på TV4, trots att jag sedan flera år tillbaka dömt ut sådan underhållning som alldeles för folkligt. Att börja morgonen med att se halvtaskiga programledare vädra ämnen som på intet sätt skulle vara intressanta under en bättre salongsfylla, än mindre strax före sju på morgonen har aldrig varit min grej. Möjligtvis har jag vid några tillfällen försökt få en glimt av trisslottsskrapandet, mest för att det är så hysteriskt kul att se hur dom lastgamla, sockerkaksstinna damerna, som efter åratal av skraplottsgnuggande, äntligen nått sina drömmars mål och fått hamna i nyhetsmorgons överdimensionerade myssoffa. Och med redan uppgjorda planer för vad dom ska spendera miljonerna på, så börjar dom med säker hand att skrapa trisslotten i jätteformat, bara för att några sekunder senare få reda på hur sann besvikelse känns, när vinsten "bara" blir femtio långsjalar. Humorn i detta är i mina ögon inte att stackarn får sina drömmar krossade, utan sättet dom hanterar det på när dom med ett sjukt bittert leende säger saker som "jag hade faktiskt inte förväntat mig mer" eller "åh vad glad jag blir, dom här pengarna ska mina barnbarn få dela på!" Kom igen mormor! Barnbarnen är ruggigt besvikna på att du valde den sjunde lotten, precis som alla andra gör... Men nog om det.

I morse satt jag ändå framför TVn en stund, rökte en cigarett, och smålog åt programledarnas dåligt spelade klämkäckhet. Trots att det var måndag, kände jag att det kunde bli en rätt skaplig dag. Fet chans... När jag kom ut ur trappuppgången möttes jag av höst, jag har ingenting emot höst, men det här var oväntat kall och blöt höst. Det var ju för faan högsommar förra veckan! Vad faan är det för jävla väderrubbningar! Det är fortfarande augusti, och jag har gått runt och huttrat hela dagen.
Men jag vet vad som är fel, varför vi inte har ett jämnt och halvskapligt klimat konstant. Åttiotalet. Eller snarare bristen på åttiotal. Hade vi bara fortsatt att konsumera hårspray i samma takt som då, så hade ozonlagret snart varit ett minne blott, och växthus effekten ett varmt och skönt faktum. Men istället kom grungens nittiotal och prackade på oss ovårdade pagefrisyrer, utan något större behov av den underbara, drivgasdrivna hårsprayen. Jävla Nirvana...
Så jag ber er nu, snälla, skaffa er stadiga frisyrer med stort underhålls behov (och gärna riktigt fläskiga amerikanska bilar) så kanske vi så småningom kan njuta av ett september med tropiskt, varmt regn. Istället för sån här grådassig jävla pisshöst. som smyger på en när man minst anar det... Fy faan... Viva la växthus!

Och så ännu mer högteknologisk ironi...

Jag glömde nämna i förra inlägget, att min nya überflashiga mobiltelefon bestämt sig för att göra en urkukning av större proportioner. Enkla funktioner som att ringa eller skicka meddelanden är nu mera inte så enkelt, det skiter sig på olika sätt hela tiden. Men att som nu ligga i en liten sommarstuga, mitt ute i bushen, och skriva blogginlägg är inget som helst problem, även gps-funktionen fungerar som den ska... Men vad faan hjälper det?! Jag vet ju för faan redan att jag är i skogen! Teknik är skapat av idioter för att jävlas med andra idioter...

Ironi, söta jävla ironi...

Bara för att jag för några veckor sedan råkade skriva något om att maskinerna kommer att spöa skiten ur oss, så hände just detta. Min dator fick ett grand mal, och har bestämt sig för att inte längre samarbeta med mig. Datorer, kan inte leva med dom, har jävligt svårt att fungera utan dom...

Så nu är det bara att sätta igång med den alltid lika trevliga garanti-processen, som börjar med att jag glad i hågen skickar iväg min dator till återförsäljaren, han i sin tur skickar ett mail (ironin i den delen av processen är tamefaan helt obeskrivbar, jag har ju ingen dator!!!) där han meddelar att han inte kan göra nåt åt den, utan måste skicka den vidare till tyskland. Riktigt vad dom gör med den i Tyskland har jag taskig koll på, men det sitter väl nån ölstinn, överbetald 80-tals hacker där som säger att han inte kan hitta nåt fel, utan att det bästa är att ersätta datorn med en ny. Givetvis tar detta så pass sjukligt lång tid att min modell av dator för länge sedan utgått ur sortimentet, och jag får istället något likvärdigt... Det suger... Min dator var ju kanon... tills den dog... as...

man vs. machine

Om 30 år kommer maskinerna ha spöat skiten ur oss, min mobil är på så många sätt intelligentare än jag. Vem lät detta ske? Jag har funktioner i min telefon, som jag varken förstår mig på eller ser något användningsområde för. När i helvete ska jag behöva den inbyggda streckkodsläsaren?!

Min nya mobil har inbyggd gps, till en början tyckte jag att det var en ruskigt bra idé, jag skulle aldrig vara vilse igen (inte för att jag har för vana att gå vilse, det är mest för små barn och senildementa, jag skulle aldrig erkänna att jag behöver en gps...) Efter att ha lekt med gps-funktionen ett tag så kom skräcken. Om jag med hjälp av min telefon kan få reda på var jag är, så måste det även betyda att andra människor kan, med decimeterprecision, ha koll på var jag är... Fy faan... Nu vet jag i och för sig inte vad andra skulle ha för nöje i att veta var jag befinner mig, men paraniod som jag är har jag i alla fall bestämt mig för att använda gps-funktionen med yttersta försiktighet. Jävla storebror, jag vet nog att du fluktar!

När ska mobiltelefontillverkarna lyckas med telefoner som är lite mer anpassade för den stora massan? Jag kan tänka mig att det finns ett visst behov av en telefon som kan föra en vettig diskussion. Tänk vad många ensamma stackars satar som skulle kunna köpa sig en trevlig portabel vän att föra långa givande samtal med. (Ok, ok, det är en lite väl tragisk tanke, men om vi ponerar att denna telefon skulle kunna ha en snuskprats-plugin så är den snart i var mans andra hand...) Eller varför inte en organizer med inbyggd övertalningsfunktion, inte nog med att den har koll på dina möten och inbokade förehavanden, den får dig också att gå dit. Många med mig har nog avbokat tandläkarbesök eller liknande, mindre upplyftande möten, utan att egentligen ha en giltig anledning... En telefon med inbyggd fickkniv skulle förvisso höja antalet mobiltelefonrelaterade brott, men den skulle kunna vara sjukt praktisk att ha till hands.

Men istället för dessa utopiska, om än vettiga funktioner, sitter jag nu med en ny, rymdskeppsliknande telefon, med funktioner som jag inte förstår, vill, eller kan använda. I mina ögon verkar det kraftigt jävla idiotiskt att sälja en mobil telefon med stöd för IP-telefoni.(Mest för att jag inte förstår mig på det...) Men den är i alla fall jävligt snygg...

Festivalfrossa...

I dubbel bemärkelse...

Jag spenderade större delen av förra veckan, på Arvikafestivalen, åt att förundras över och interagera med en typ av människor som jag ganska nyligen kommit i kontakt med, festivalfolk. Ett väldigt trevligt släkte som jag nog inte kommer att låta mig själv tillhöra någonsin...

Helgen var ruskigt trevlig och festivalrävarna som jag hade slagit följe med gjorde sitt bästa för att jag skulle få en fullkomlig festivalupplevelse. Vi lyckades till och med arrangera ett par egna konserter utanför vår lilla camp. På bilden är det våra vänner i Alarmrock som ställde upp. På det hela taget, en toppenhelg!

Men nu är det måndag, något som känns i kropp och själ... Jag är fullkomligt ärlig när jag säger att det inte blir några fler festivaler för min del, kanske om jag hade varit 19...

Jorå, helt whack är jag inte ännu...

Men det börjar gå lite utför.

Jag gjorde ett IQ test på nätet idag. Jag tänker inte klaga, det gick ganska bra. Enligt deras mått hade jag 123. Men, jag har bara ett litet aber i frågan... Hur i helvete kan man bli ointelligentare med tiden?! Nu vet inte jag hur pass tillförlitliga dessa små nättester är, men jag har alltid haft en viss respekt för illustrerad vetenskap, och antar därför att deras test var seriöst. Sist jag testade samma grej hade jag dock 134, så nu börjar jag seriöst fundera på att bli nykterist, eller att börja plugga för att hålla skallen i trim... Jävla skit...

Teknikens jävla under!

Igår kväll hade vår lilla stad besök av flertalet världsartister. Jag axlade manteln som filmare under kvällen, mitt uppdrag var att föreviga en konsert med Bob Log III. På något sätt lyckades jag goofa till detta å det grövsta, när jag kom hem på natten såg jag att kamerans mikrofon inte var korrekt ikopplad, vilket resulterar i att jag nu sitter med en dryg timmes råmaterial som totalt saknar ljud. Satanshelvetesjävlaskit!!! Rockkonserter tappar ju en del av charmen när dom ser ut som nån idiotisk form av pantomim föreställning...

Love. Ain´t it a funny thing...

Jag hängde på kvarterskrogen ikväll, min tanke var att det vore trevligt att se lite folk. Icke! Det var på inget sätt annat än tragiskt. Fulla människor som låtsas vara yngre än mig (ja, åldern gör sig påmind ibland, och då känns det bra att se ner på alla dom som är grymt mycket äldre än jag...). Jag fick ett par hugg idag, men blev mest bara förbannad över deras framfusighet. Där står jag i godan ro och försöker ta en öl i glada vänners lag, sex är inte ens i mina tankebanor, så kommer det fram damer, helt utan självaktning och formligen slänger sig på en... Fy faan... Jag vet inte varför, för två år sen hade jag nappat utan att tveka, men nu kände jag bara att jag äcklades av köttmarknadens utbud och billighetskampanjer. Det kan vara nån som spökar lite. Säkert är dock att detta inte kan fortgå, jag måste antingen "loosen up" och ta det som bjuds, eller växa till mig och skaffa familj. Man kan inte vara en player som aldrig släpper till...

Generation MacGyver.

Han är lugn i alla lägen, han har en snygg hockeyfrilla och ingen jävel reagerar på att han ständigt bär kniv på allmän plats. MacGyver, min hjälte...

Jag var 10 år gammal, pappa hade precis köpt oss en ny TV, en med fjärrkontroll (jag tror att han tröttnade på att ställa i från sig lördagsgroggen varje gång han skulle byta kanal...) och MacGyver hade premiär på SVT. Det kanske inte låter så stort, men för mig, vars tidigare största TV nöje hade varit Razzel och liknande lördagsshower, så var det gigantiskt. Jag skulle bli precis som honom när jag blev stor.

Nu, efter 17 år har jag väl insett att jag aldrig kommer att få drömjobbet på Phoenix Foundation, trots att jag fortfarande har en likadan röd fickkniv som MacGyver.(Och en sjukt stark längtan efter ett samtal från Pete Thornton...)
Däremot slog det mig härom dagen att MacGyver antagligen gjort ett ganska starkt intryck inte bara på mig, utan på hela min generation. Vi må vara lata och odugliga i många situationer, men dom flesta av oss löser problemet när det väl kommer till kritan.
När jag var liten lekte jag inte särskilt ofta med leksaker, utan spenderade istället min tid i skogen byggandes kojor, eller snögrottor beroende på årstiden (utan att låta alltför mycket som Andersonskans Kalle, så kan jag väl berätta att det även blev en och annan slangbella och hartsfiol...). Jag anser mig själv vara relativt händig, något som jag tror grundas i timmar av barnslig uppfinningsrikedom och en sjuhelvetes massa MacGyver program (jag har tveklöst sett säkert 130 av dom 141 som spelades in...).

Det jag försöker få sagt med dagens relativt menlösa spaning, är att med lite mer MacGyver-känsla i samhället, så kommer världen vara en bättre plats att leva. Om inte annat så kommer den att vara sjukt mycket roligare, tänk bara på saker som att bygga en bazooka i en rullande cabriolet, med hjälp av ett avgasrör och en växelspaksknopp. Fy satan vad coolt...

WTF?!

Jag insåg precis att idag är vissa saker underbart mycket bitterljuvare än vanligt... Shit...

Åldersnoja...

Jag har lovat mig själv att aldrig få någon form av 30-årskris eller liknande, det tror jag heller inte att jag nånsin kommer att få. Ibland önskar jag nästan att jag var mitt uppe i en. Jag skulle nog inte ha så mycket emot att sitta och våndas över att inte ha åkt till Ibiza tillräckligt mycket, att jag inte skaffade mig den där utbildningen som jag var fast besluten att gå direkt efter gymnasiet (i mitt fall är jag rätt nöjd över att inte vara en 27-årig psykolog, alternativt marinbiolog...), att jag inte upplevt tillräckligt eller att jag inte har haft tillräckligt mycket samröre med det motsatta könet (läs lidit brist på ligga med sjukliga mängder lättillgängliga kvinnor...). Min åldersnoja är lite av det motsatta slaget, jag lever ett bra liv, skapligt i alla fall, oftast... Ok, det kunde vara bättre... Men hur det än är så klagar jag inte direkt, jag lever ofta för dagen, avskyr att ta några långsiktiga beslut, gör i mångt och mycket precis som jag känner. Jag jobbar lite som jag vill, spelar musik på helgerna så fort jag får möjlighet, och kan utan några större problem supa mig full en tisdag utan att det spelar någon som helst roll (jag kan erkänna att det inträffar lite för ofta för att det ska vara nyttigt...). Jag lever någon form av blandning mellan "la dolce vita" och "la vida loca", and I´m lovin´ it!

Problemet är istället att det har sett ut så här sen jag var 19... Kom igen! Åtta år utan att åldras mer än nån månad mentalt, det är faan rubbat på riktigt. Borde jag inte åtminstone i något svagt ögonblick ha funderat på att börja pensionsspara eller övervägt att skaffa radhus? Det känns som att jag på något sätt borde försöka integrera mig in i vuxenvärlden, men samtidigt så känns det ju som att det funkar fint som jag har det nu. Jag hoppas i alla fall innerligt att någon visar mig till rätta innan jag hamnar på samma nivå som imbecillen som fick hårdrock klassat som handikapp, snacka om att ha idiotförklarat sig själv. Jag menar, hur faan ser han sig i spegeln på morgonen, när han vet att hela Sverige läst om honom och antingen garvat läppen av sig eller förfärats över samhällets förfall. Idag har vi en betydande mängd ungdomar med ett, i mina ögon, fullkomligt osunt datorintresse(*ser oerhört jävla förfärad ut, lol*). Barn som stannar hemma och blir fetare och odugligare, istället för att på naturlig väg ute i samhället bygga upp det sociala nätverk som utgör en viktig del i allas våra liv( Nu menar jag inte att halvribba på fjortisdisco utgör en del av mitt liv, men det har gjort). Det är skrämmande att fundera på hur många av dom som kommer att kunna klassas som retards om några år... Det är klart att ungarna ska ha intressen, men då är det bättre med sunda intressen som friluftsaktiviteter, idrott och schackklubbar (det där kanske var lite oseriöst, men jag vet egentligen inte vad som är ultimat för kids, i mitt fall funkade folköl, flickor och grunge, givetvis kombinerat... På fjortis disco... Med halvfjong...).

I helgen ska jag sitta i stugan, lyssna på melodikrysset och smutta årgångswhiskey, samtidigt som jag funderar på vilka pensionsfonder som kan ge mig mest avkastning med minsta möjliga risk att förlora. Med lite tur kommer jag nog att känna mig som 22...

Förutfattade meningar och nyöppnade sinnen.

Jag har många vänner. Inte så många riktigt nära vänner, men sjukt många bekanta, arbetskamrater, samarbetspartners, uppdragsgivare, kunder och så vidare. Anledningen till att jag har så få nära vänner är att jag är väldigt petig med vem jag släpper in på livet, det kanske inte låter så konstigt, men jag menar riktigt petig. Alla i min inre krets är i min ålder, kommer från samma typ av bakgrund som mig, har i princip samma stil som jag och delar mina intressen. Skittrist! Även om jag trivs bra med det (och antagligen inte skulle överleva utan mina vänner) så är det helt rubbat att konstant umgås med kopior av mig själv, jag skulle behöva umgås mycket mer med människor som kan tillföra något, bredda utbudet liksom, umgås med lite oliktänkande, få in lite nya perspektiv. Så igår tog jag tag i saken, jag bestämde mig för att ge alla som på något sätt ville interagera med mig en chans, att faktiskt lyssna med ett genuint intresse på dom som jag annars vid första anblick skulle ha avfärdat som idioter, eller bara helt enkelt inte tyckt att dom varit tillräckligt intressanta eller behagliga för att ägna dom mer än ett falskt leende och några instämmande nickningar, trots att jag inte lyssnat på ett ord av vad personerna i fråga sagt. Dumt, men vi gör det allihop av ren enkelhet.

Första testet var på hemmaplan, när jag på förmiddagen kommer ut ur min port så ser jag hur ett ungt par håller på att tömma ett flyttlass. Min första tanke är givetvis "hon är för fet för sitt eget bästa, och han ser både dumdryg och menlös ut" (jag vet att det är idiotiskt, men jag har aldrig utgett mig för att vara trevlig) trots det så slänger jag ur mig ett klämkäckt "Jaha, nya grannar, vad trevligt!" Allt hände så fort, orden liksom bara hoppade ur min mun, och med skräckblandad förtjusning (och ett visst mått av äckel över att ha använt ett klassiskt Svensson-beteende) inväntade jag deras reaktion.
Jag ryggade nästan tillbaka, och kände hur panikångesten växte i mitt bröst när denna tidigare okända man stegade fram och med ett fast grepp tryckte min hand. När hans överdimensionerade nyblivna sambo sekunderna senare gjorde samma sak blev det lite för mycket. Med kallsvettig panna och darrig stämma hasplade jag ur mig ett "Hoppas ni ska trivas! Jag bor högst upp om det är nåt!" innan jag äntligen fick tillräcklig sinnesnärvaro för att fly mot bilen... Idiot! "Jag bor högst upp om det är nåt..." Vem faan säger så? Och varför? Faan vad jag hatar nykära par...
Väl i bilen tänkte jag tillbaka på situationen, och kände att jag ändå betett mig rätt bra...

Situation Två
Något som jag inte har mycket till övers för är alkoholister och liknande klientel från samhällets bottenskikt. Så när jag på eftermiddagen utanför den lokala ICA-butiken blev tilltalad av en av toppspelarna i vår lilla stads a-lag, var givetvis min första reaktion att ge slöddret en blick av avsky och utan uppehåll gå därifrån. Det gjorde jag inte. Istället satte vi oss på en bänk och konverserade, något som försvårades av den ohyggliga stank av piss, svett och riktigt gammal fylla, som kom från den svårt kantstötta gentlemannen. Men jag uthärdade och kände faktiskt en viss samhörighet med mannen när han berättade om hur han i en veckas tid bedövat sorgen av att blivit lämnad av sin älskade med hjälp av vin (läs T-röd) och cigaretter. Shit! Jag och fylleäcklet hade samma behandlingsmetod av hjärtesorg! När jag lämnade honom på bänken kände jag att jag, trots hans sargade själ och vidriga yttre, ändå hade en viss respekt för honom.

Den sista situationen under mitt lilla psykologiexperiment på mig själv är kanske den som kan ge något för framtiden. Vi hade en liten personalfest igår, verkligt liten, sex personer dök upp. Jag har en tendens att vantrivas fullkomligt i mindre sällskap, det blir liksom svårare att vara anonym, och man kan inte riktigt bara hålla sig på sin kant. Festen hölls hemma hos en för mig flyktigt bekant kvinna, vi jobbar inte på något sätt tillsammans, och vid dom få tillfällen jag sett henne tidigare har jag aldrig någonsin känt någon större lust att initiera en konversation med henne. Varför skulle jag? Vad har hon att tillföra? Tjugo år äldre, barn i tonåren... Hon har utåt sett mycket mer gemensamt med min mor.
Ack så jävla fel man kan ha! Under kvällens gång pratade vi riktigt mycket med varann, pratade på riktigt, lyssnade på varandra, inte bara låtsades vara intresserade av vad den andra hade att säga... Hon är helt jävla rubbad! På ett positivt sätt! Galen, sommardekad, äventyrslysten, lat, lite bitter och lite cynisk... Hon är jag, fast kvinna, och lastgammal... Who knew...

Jag tänker inte påstå att gårdagens små experiment på något sätt förändrat mig, men jag vill gärna tro att jag kommer att fortsätta att se på människor med lite mer öppna ögon... Kanske inte genom att hänga på parkbänkar med välkända suputer, snarare genom att försöka fortsätta vara trevlig mot det vidrigt nykära paret längst ner i trappen, det var ju trots allt inte så farligt...

När jag ändå märker ord...

Eller påpekar dess nyligen uppkomna existens, vill jag gärna passa på att introducera ytterligare ett egenhändigt tillverkat substantiv, möjligtvis något som kan uppkomma strax efter man haft sin beskärda del av mysångest. Misärlek. Den jämnt avvägda blandningen av kärlek och misär. Ok, det är kanske inte helt vuxet att ägna sig åt ordlekar, men tro mig, ordet har definitivt saknats i många människors avskalade ordförråd. Vilket ord beskriver bäst situationen då du av någon outgrundlig och smått makaber händelse hamnat i säng med en grymtande valrosshona (eller för all del hane om den skon passar bättre) som du hela kvällen på det lokala nöjespalatset, trott varit en riktig pingla som försökt skämta till det iförd halloweenutstyrsel med tillhörande fatsuit, trots att almanackan visar februari (en logik som lämpar sig bäst med en större skvätt absint...) När den första chocken lagt sig så klär du med darrande händer av dig ändå och biter ihop, den enes kärlek kan ibland vara den andres misär, misärlek... Ett annat ytterst lämpligt användningsområde kan vara när du redan är i ett förhållande, ett aningen övermoget förhållande. När båda parter mest sitter och funderar på hur det skulle vara om det bara var över, och båda vet om vad den andre tänker, men ingen vill ta steget eller låtsas om deras ickeoffentliga samförstånd. Trots att hon sedan länge listat ut varför han sätter sig bredvid hennes fnittriga, till vardags promiskuösa lillasyster (ja, hon med tuttarna...) på släktmiddagarna, och trots att han sedan ett bra tag tillbaka börjat fundera på varför hennes söndagspromenader med "Eva från jobbet"(som han aldrig lyckats träffa trots att han frekvent besöker henne på arbetet för att få den alltid alldeles för långa inköpslistan...) bara blir längre och längre... Ändå låter dom tiden gå sin gilla gång, för dom älskar varandra med innerlig misärlek...

Precis som Sture Allén...

Eller inte riktigt kanske, men jag lyckades i alla fall utöka min vokabulär med ett nytt uttryck idag. Jag har väldigt svårt att tänka mig att det nånsin kommer att platsa i SAOL, då vill det nog till en hel del asskissing på Horace och gänget i akademien (undrar hur man mår psykiskt när man väl har slickat sig genom listan fram till Kristina Lugn...) Uttrycket i fråga är väldigt enkelt, och sammanfattar på ett okomplicerat sätt dagens sinnestillstånd: Mysångest. Ett ord att använda för att beskriva känslan av att vara så sjukt nöjd över något som man ändå ångrar så katastofalt mycket. Exempel: Skolka från jobbet, trots att du vet att det är sjuktider och du verkligen behövs, för att istället ta en kvalitetsdag (otukt i mängder) med flickvännen, alternativt lördagens kvart i tre hugg, som trots att det nu är tisdag morgon inte verkar visa några tecken på att ha ett eget hem. Att låta bli att ge din mor ditt nya mobilnummer, och istället någon gång i månaden lyssna av ditt gamla mobilsvar för att se vad det varit för oerhört viktiga saker hon velat vädra med dig... (Älskar min mor, men trots det screenar jag hennes nummer minst ett par gånger om dan... Schh...) Att spara räkningar på hög bara för att kunna leva som Nikki Sixx ett par månader (minus brudar, minus droger, minus någon form av talang, men med en skyhelvetes barnota på kvarterskrogen där du av någon outgrundlig anledning bedömts som kreditvänlig...) Tre mer eller mindre bra exempel på mysångest. Ytterligare ett kan vara att vakna en söndag, inte minnas särskilt mycket, men ha en stark känsla av att du alltid kommer att tycka att din heta kusin är det bästa liggat som går att få. Det sistnämnda exemplet kan vara svårt att relatera till mysångest om man bor i ett väldigt litet och väldigt isolerat samhälle, om man tillhör vissa trosinriktningar eller sekter, eller om man bara helt enkelt saknar spärrar totalt, tänk på att din kusin inte är helt många släktled bort från din mormor... Jag tänker inte berätta vad som orsakat min mysångest, men det är antagligen och förhoppningsvis inget av ovanstående... Faan, släktmiddag om ett par veckor...

Må de leva lyckliga i alla sina dagar!

Vi spelade på ett bröllop i Köping igår, det gick hyffsat, ingen av oss var direkt på topp när vi började förbereda oss, men allt efter som kvällen gick så började det kännas bättre, det var nog bara några spöken från midsommarfirandet som härjade kvar...

Jag har en ganska stark hatkärlek till bröllop i allmänhet, samtidigt som jag tycker att det är fint att två människor visar sin kärlek för varandra på det sättet, så tycker jag också att det känns som ett riktigt hyckleri. Det kan vara mitt stora förakt, och min ännu större fascination för religioner som gör att jag tycker det känns pinsamt och onödigt att inför sina samlade vänner, rödgråtna föräldrar och annars väldigt bortglömda kusiner stå och "inför Gud och denna församling" svära varandra trohet till döden skiljer dom åt (alternativt, till det kommer fram att han har satt på brunetten från ekonomiavdelningen ända sedan förra årets julfest...) Det pinsamma och onödiga i min mening är inte att människor väljer att tillhöra en kyrka, en tro, en gemensamhet, utan snarare att dom väljer att tillhöra dessa så sjukligt jävla sällan, och bara när det passar dom själva. Det kanske är en överdriven klyscha, men jag tror att alla små flickor (och en handfull osäkra pojkar) drömmer om ett stort pampigt kyrkbröllop i sann askungeanda, men väldigt sällan ens funderar på att gå i kyrkan på Septuagesima (det är faktiskt ett ord, och en dag, 63 dar innan påsk...) Nu ser ju jag fruktansvärt krasst på det hela, men det är nog inte helt många barbie-lekande hopprepshoppande 10-åriga flickor som drömmer om att en dag, lotsad av sin far, få vandra genom kommunalhusets korridorer, fram till den dörr som leder in till det pensionerade kommunalråd som för att tjäna ett par hundringar extra tagit på sig att hantera pappersexercisen i sådana ärenden. För att sedan i darrande samförstånd tillsammans med sin fästman, greppa den billiga reklampennan med texten "Här mås i Mönsterås", och med handsvettsdrypande hand signera det dokument som symboliserar deras eviga kärlek (evighet är även i det här fallet jävligt relativt, det kommer snart en ny julfest...) och även det faktum att dom från och med nu delar varandras tillgångar. Den tjej som haft ett sådant scenario i sitt huvud sedan barnsben skulle jag vilja träffa, vi är nog ungefär lika rubbade, men hon verkar genuint ärlig, och inte särskilt blåögd... Värt att tillägga är nog att jag absolut inte har någonting emot människors vilja eller argument till att ingå äktenskap, hell, jag kommer antagligen att böna och be om giftemål när jag väl träffar Henne. Vidare har jag heller inget emot varesig religioner eller kyrkbröllop (även om mitt skinn svider och bränns, och prästen brukar skrika saker i stil med "demoner vik hädan" så fort jag, oftast ofrivilligt, äntrar ett Guds hus...) så länge allt sker under rätt premisser. Nu har jag varit tillräckligt bitter och cynisk, klart folk ska gifta sig i kyrkan, men då hoppas jag för Guds skull (oops...) att dom även har vett nog att sitta där med dom ensamma tanterna, tillnyktrade alkoholisterna, och dittvingade, moppesuktande konfirmationspubertalerna när det är dags för sexagesima (också ett ord, och en dag, har inte en susning om när...) Bytte blogg! Den här känns nog bättre tror jag...