Jag har varit arbetslös i en och en halv vecka nu och redan hunnit med tre möten på Arbetsförnedringen. (Jag ska på det fjärde imorrn. Antingen såg dom direkt att jag var en snubbe som platsade under LSS, eller så tycker dom bara väääldigt mycket om att träffa mig...)
Gårdagens möte var oerhört smärtsamt. Det var en så kallad informationsträff. Informationsträffar är till för att förklara för totala imbeciller, fullkomligt utan allmänbildning, hur man är arbetslös. Informationen som ges är sådant som de flesta människor med nån form av intresse för sin omvärld, får reda på via media. Jag tänker inte gå in närmare på huruvida jag platsar i kategorin "totala imbeciller" eller inte, utan ger istället en snabb beskrivning av de övriga fyra mötesdeltagarna.
Närmast mig satt en herre, ett par år äldre än mig, som redan från början förklarade att han haft jobb, ett jobb, men att det inte var hans grej... 30 bast och haft ett flyktigt jobb, grattis!
Vi hade även en äldre herre, en jävligt mycket äldre herre, hans frågor var enbart rörande pensionen. (Gissningsvis hade Arbetsförmedlingen snott honom från närmsta äldreboende för att fylla ut skaran av mötesdeltagare.)
Vidare hade vi en blond bimbo. Jag har aldrig tidigare anammat det uttrycket, då jag känner att det är befängt att förknippa hårfärg med intelligens, men den här tjejen var som hämtade ur vilken dålig Hollywoodfilm som helst. Jag bedömmer ändå hennes chanser att lyckas som mycket stora, porrbranschen är på frammarsch...
Sist men inte minst, verkligen inte minst hade vi en tjej i min ålder. Under tiden vi satt där så poppade termen "avelskossa" upprepade gånger upp i mitt huvud. Stor som en ko, och hade efter gymnasiet (eller under, jag lyssnade inte så jävla noga...) tagit som sin livsuppgift att befolka världen. Grattis världen! Hennes enda funderingar var kring hur många a-kassedagar man har om man är mamma...
Jag gick från mötet med en väldigt blandad känsla i kroppen, trots att jag känner mig bättre än dom (jag vet, jag vet, det är fult att säga så, men jag har aldrig klassat mig själv som nån jävla Moder Theresa heller. Snarare Fader Fouras med några bira i kroppen...), så hade jag ju på något sätt hamnat i sammanhanget. Vilket gör mig till en patetisk loser, utan självinsikt, som sitter hemma och sörplar kaffe med en cigg i mungipan, men ändå känner mig överlägsen andra. Som nån slags översittande underdog utan vettig (läs: någon) sysselsättning.
Men efter viss inventering av finanser och inbokade jobb, har jag iaf insett att jag klarar mig rätt bra utan Arbetsförnedringen åtminstone fram till hösten.
Än så länge behöver jag inte bekänna mig helt och hållet till de värdelösa förlorarnas skara.
torsdag 22 maj 2008
måndag 5 maj 2008
All tid i världen!
Japp, jag lyckades skaffa mig hur mycket tid som helst förra veckan.
Men först en återblick. Jag hade ett heltidsjobb och ett deltidsjobb som jag trivdes bra med. I ett svagt ögonblick blev jag lockad att överge heltidsjobbet för ett mer välbetalt arbete som jag på förhand visste att jag skulle vantrivas med.(Jag vet, jag vet, jag är en billig hora... Eller dyr... Skitsamma.) Efter att har tjänat grova pengar i fyra månader så blev det plötsligt måndag, förra måndagen, det är där vi är nu i historien.
På jobbet så frågar min chef mig i förbigående om jag alltid velat arbeta med människor. Jag duckar frågan en aning genom att svara att jag alltid velat jobba med människor på ett eller annat sätt. (Svävande..?) Som följdfråga kom sedan "Är det här ditt drömyrke, eller tänker du gå vidare efter det här jobbet?" Jag svarade med ett skratt alldeles för ärligt, att även om jag faktiskt tycker mig vara bra på det jag gör, så är det inte och har aldrig varit något drömyrke.
Tio minuter senare satt jag i bilen på väg hem, arbetslös och förvirrad, jag var tydligen inte välkommen om jag inte levde för mitt jobb. Lika bra det. Jag kommer aldrig att leva för mitt jobb, min filosofi är snarare jobba för att leva.
Så nu är det nya friska tag på gång.
Jobb sökes! Vad faan som helst, så länge det är lagligt eller bara lite olagligt...
Skamliga förslag undanbedes, men beaktas...
Men först en återblick. Jag hade ett heltidsjobb och ett deltidsjobb som jag trivdes bra med. I ett svagt ögonblick blev jag lockad att överge heltidsjobbet för ett mer välbetalt arbete som jag på förhand visste att jag skulle vantrivas med.(Jag vet, jag vet, jag är en billig hora... Eller dyr... Skitsamma.) Efter att har tjänat grova pengar i fyra månader så blev det plötsligt måndag, förra måndagen, det är där vi är nu i historien.
På jobbet så frågar min chef mig i förbigående om jag alltid velat arbeta med människor. Jag duckar frågan en aning genom att svara att jag alltid velat jobba med människor på ett eller annat sätt. (Svävande..?) Som följdfråga kom sedan "Är det här ditt drömyrke, eller tänker du gå vidare efter det här jobbet?" Jag svarade med ett skratt alldeles för ärligt, att även om jag faktiskt tycker mig vara bra på det jag gör, så är det inte och har aldrig varit något drömyrke.
Tio minuter senare satt jag i bilen på väg hem, arbetslös och förvirrad, jag var tydligen inte välkommen om jag inte levde för mitt jobb. Lika bra det. Jag kommer aldrig att leva för mitt jobb, min filosofi är snarare jobba för att leva.
Så nu är det nya friska tag på gång.
Jobb sökes! Vad faan som helst, så länge det är lagligt eller bara lite olagligt...
Skamliga förslag undanbedes, men beaktas...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
