När jag ändå märker ord...

Eller påpekar dess nyligen uppkomna existens, vill jag gärna passa på att introducera ytterligare ett egenhändigt tillverkat substantiv, möjligtvis något som kan uppkomma strax efter man haft sin beskärda del av mysångest. Misärlek. Den jämnt avvägda blandningen av kärlek och misär. Ok, det är kanske inte helt vuxet att ägna sig åt ordlekar, men tro mig, ordet har definitivt saknats i många människors avskalade ordförråd. Vilket ord beskriver bäst situationen då du av någon outgrundlig och smått makaber händelse hamnat i säng med en grymtande valrosshona (eller för all del hane om den skon passar bättre) som du hela kvällen på det lokala nöjespalatset, trott varit en riktig pingla som försökt skämta till det iförd halloweenutstyrsel med tillhörande fatsuit, trots att almanackan visar februari (en logik som lämpar sig bäst med en större skvätt absint...) När den första chocken lagt sig så klär du med darrande händer av dig ändå och biter ihop, den enes kärlek kan ibland vara den andres misär, misärlek... Ett annat ytterst lämpligt användningsområde kan vara när du redan är i ett förhållande, ett aningen övermoget förhållande. När båda parter mest sitter och funderar på hur det skulle vara om det bara var över, och båda vet om vad den andre tänker, men ingen vill ta steget eller låtsas om deras ickeoffentliga samförstånd. Trots att hon sedan länge listat ut varför han sätter sig bredvid hennes fnittriga, till vardags promiskuösa lillasyster (ja, hon med tuttarna...) på släktmiddagarna, och trots att han sedan ett bra tag tillbaka börjat fundera på varför hennes söndagspromenader med "Eva från jobbet"(som han aldrig lyckats träffa trots att han frekvent besöker henne på arbetet för att få den alltid alldeles för långa inköpslistan...) bara blir längre och längre... Ändå låter dom tiden gå sin gilla gång, för dom älskar varandra med innerlig misärlek...

Precis som Sture Allén...

Eller inte riktigt kanske, men jag lyckades i alla fall utöka min vokabulär med ett nytt uttryck idag. Jag har väldigt svårt att tänka mig att det nånsin kommer att platsa i SAOL, då vill det nog till en hel del asskissing på Horace och gänget i akademien (undrar hur man mår psykiskt när man väl har slickat sig genom listan fram till Kristina Lugn...) Uttrycket i fråga är väldigt enkelt, och sammanfattar på ett okomplicerat sätt dagens sinnestillstånd: Mysångest. Ett ord att använda för att beskriva känslan av att vara så sjukt nöjd över något som man ändå ångrar så katastofalt mycket. Exempel: Skolka från jobbet, trots att du vet att det är sjuktider och du verkligen behövs, för att istället ta en kvalitetsdag (otukt i mängder) med flickvännen, alternativt lördagens kvart i tre hugg, som trots att det nu är tisdag morgon inte verkar visa några tecken på att ha ett eget hem. Att låta bli att ge din mor ditt nya mobilnummer, och istället någon gång i månaden lyssna av ditt gamla mobilsvar för att se vad det varit för oerhört viktiga saker hon velat vädra med dig... (Älskar min mor, men trots det screenar jag hennes nummer minst ett par gånger om dan... Schh...) Att spara räkningar på hög bara för att kunna leva som Nikki Sixx ett par månader (minus brudar, minus droger, minus någon form av talang, men med en skyhelvetes barnota på kvarterskrogen där du av någon outgrundlig anledning bedömts som kreditvänlig...) Tre mer eller mindre bra exempel på mysångest. Ytterligare ett kan vara att vakna en söndag, inte minnas särskilt mycket, men ha en stark känsla av att du alltid kommer att tycka att din heta kusin är det bästa liggat som går att få. Det sistnämnda exemplet kan vara svårt att relatera till mysångest om man bor i ett väldigt litet och väldigt isolerat samhälle, om man tillhör vissa trosinriktningar eller sekter, eller om man bara helt enkelt saknar spärrar totalt, tänk på att din kusin inte är helt många släktled bort från din mormor... Jag tänker inte berätta vad som orsakat min mysångest, men det är antagligen och förhoppningsvis inget av ovanstående... Faan, släktmiddag om ett par veckor...

Må de leva lyckliga i alla sina dagar!

Vi spelade på ett bröllop i Köping igår, det gick hyffsat, ingen av oss var direkt på topp när vi började förbereda oss, men allt efter som kvällen gick så började det kännas bättre, det var nog bara några spöken från midsommarfirandet som härjade kvar...

Jag har en ganska stark hatkärlek till bröllop i allmänhet, samtidigt som jag tycker att det är fint att två människor visar sin kärlek för varandra på det sättet, så tycker jag också att det känns som ett riktigt hyckleri. Det kan vara mitt stora förakt, och min ännu större fascination för religioner som gör att jag tycker det känns pinsamt och onödigt att inför sina samlade vänner, rödgråtna föräldrar och annars väldigt bortglömda kusiner stå och "inför Gud och denna församling" svära varandra trohet till döden skiljer dom åt (alternativt, till det kommer fram att han har satt på brunetten från ekonomiavdelningen ända sedan förra årets julfest...) Det pinsamma och onödiga i min mening är inte att människor väljer att tillhöra en kyrka, en tro, en gemensamhet, utan snarare att dom väljer att tillhöra dessa så sjukligt jävla sällan, och bara när det passar dom själva. Det kanske är en överdriven klyscha, men jag tror att alla små flickor (och en handfull osäkra pojkar) drömmer om ett stort pampigt kyrkbröllop i sann askungeanda, men väldigt sällan ens funderar på att gå i kyrkan på Septuagesima (det är faktiskt ett ord, och en dag, 63 dar innan påsk...) Nu ser ju jag fruktansvärt krasst på det hela, men det är nog inte helt många barbie-lekande hopprepshoppande 10-åriga flickor som drömmer om att en dag, lotsad av sin far, få vandra genom kommunalhusets korridorer, fram till den dörr som leder in till det pensionerade kommunalråd som för att tjäna ett par hundringar extra tagit på sig att hantera pappersexercisen i sådana ärenden. För att sedan i darrande samförstånd tillsammans med sin fästman, greppa den billiga reklampennan med texten "Här mås i Mönsterås", och med handsvettsdrypande hand signera det dokument som symboliserar deras eviga kärlek (evighet är även i det här fallet jävligt relativt, det kommer snart en ny julfest...) och även det faktum att dom från och med nu delar varandras tillgångar. Den tjej som haft ett sådant scenario i sitt huvud sedan barnsben skulle jag vilja träffa, vi är nog ungefär lika rubbade, men hon verkar genuint ärlig, och inte särskilt blåögd... Värt att tillägga är nog att jag absolut inte har någonting emot människors vilja eller argument till att ingå äktenskap, hell, jag kommer antagligen att böna och be om giftemål när jag väl träffar Henne. Vidare har jag heller inget emot varesig religioner eller kyrkbröllop (även om mitt skinn svider och bränns, och prästen brukar skrika saker i stil med "demoner vik hädan" så fort jag, oftast ofrivilligt, äntrar ett Guds hus...) så länge allt sker under rätt premisser. Nu har jag varit tillräckligt bitter och cynisk, klart folk ska gifta sig i kyrkan, men då hoppas jag för Guds skull (oops...) att dom även har vett nog att sitta där med dom ensamma tanterna, tillnyktrade alkoholisterna, och dittvingade, moppesuktande konfirmationspubertalerna när det är dags för sexagesima (också ett ord, och en dag, har inte en susning om när...) Bytte blogg! Den här känns nog bättre tror jag...