Laptop.

För en och en halv månad sen satt jag och ojade mig över den långdragna process som skulle krävas för att jag skulle kunna få tillbaka min dator i fungerande skick.
Jag måste fanemej vara synsk...
Igår kom den tillbaka från servicen, givetvis med exakt samma fel, men lite repigare, vilket resulterar i att jag måste betala ytterligare 200 spänn i frakt för att skicka tillbaka den igen.
Vilken jävla dröm det vore att jobba där, det lär ju inte direkt krävas nån utbildning för att inte göra ett skit...

Kärring...

Jag har lovat mig själv att inte skriva om åldersnoja mer, och jag vägrar tro att det här inlägget (trots att det är pinsamt uppenbart...) handlar om det.

Igår var jag på den lokala konsumbutiken för att införskaffa mig en liter juice med blåbär-tranbärsmak (jag vet att det verkar rubbat redan där, men ibland får jag skummare cravings än gravida kvinnor...) och min dagliga dos nikotin i form av ett paket cigaretter, John Silver närmre bestämt.
Väl i kön står jag och filosoferar lite och av någon outgrundlig anledning börjar jag tänka på att det var väldigt länge sen jag blev tvungen att legitimera mig för att köpa tobak, och att det faktiskt vore lite smickrande att tvingas göra det.
Efter sedvanliga artighetsfraser lämpliga för kassasituationer och när kassörskan registrerat mina två varor, så vänder hon sitt skrynkliga ansikte mot mig där jag står med min nästan lika skrynkliga hundralapp i handen. Hon ser fundersam ut...
Jag blir glad, mina tidigare tankegångar återvänder blixtsnabbt, hon kommer inom nån sekund att be mig om legitimation!
Innan hon hinner säga nåt utbrister jag "Ja, snälla! Fråga!"
Överrumplad av mitt överraskande utfall, rynkar hon sitt ansikte ännu mer i förvåning då jag sträcker fram mitt leg. Hon sneglar lite snabbt på det, samtidigt som hon med viss nervositet i rösten stammar fram, "Nej, nej, inte legget, jag tänkte bara höra om du hade MedMera-kort..."
Kärring...
Det är väl klart som faan att jag inte har nåt MedMera-kort! Konsum-kort är för pensionärer som vill handla flakvis med kattmat till reducerat pris eller få tillbaka 0,07% på varje hundring dom handlar för!
Ynglingar som jag, som är väldigt lätta att missta för brådmogna mopedister har inga jävla MedMera-kort...

Livet.

Ibland händer saker av en anledning, ibland låter dom bli att hända utan minsta förklaring till varför...
Hur det än är så kan man sätta sin surt förvärvade lön på att livet åtminstone stundtals kommer att skratta dig rakt i ansiktet och få dig gå runt i dina till synes olösliga grubblerier.
Det kommer att sätta käppar i dina hjul precis när du börjat känna att du har kontroll.
Och det kommer att få dig att fatta beslut som du aldrig kommer att förstå dig på, och på så sätt se till att du utnyttjar din medfödda rätt till ångest.
Men va faan, man får vara glad att man lever...

Nöjd.

Idag är en bra dag, jag kan faktiskt inte komma på nånting särskilt alls som jag känner mig bitter över. I och för sig så törs eller orkar jag nog inte tänka efter så jävla noga. Det vore ju kasst att sabba den här dagen helt på egen hand genom att gräva i sitt sinnes djupaste skrymslen, bara för att komma på nåt som jag inte uppskattar i min spartanska vardag. Därför gör jag heller inte det idag.

Jag vaknade av fågelsång, somnade om, vaknade ytterligare en gång av fågelsång (fast jag är ganska säker på att fågelsången andra gången blandades med betongborrning från lägenheten nedanför, men jag tänker ändå hävda att det var fågelsången som väckte mig, det känns bättre så...)
Drack en kopp kaffe, riktigt kaffe (jag provade decaf i några dagar för en vecka sen, vilket fick Grinchen att framstå som en glad liten spjuver...), rökte ett par cigg och bara njöt av morgonen.
Blev hämtad av min sällskapssjuka mor och uppskattade faktiskt hennes idoga småprat om ingenting under dom timmar vi umgicks. (Klarade efter sedvanliga ritualer kring restaurangval även av en timmes lunch med henne utan problem...)
Nu städar jag lite, och ser fram emot att få jobba om en timme.
Efter jobbet har jag den underbara förmånen att få umgås med vänner vars sällskap jag helt enkelt avgudar...
Lyckan ler, det är lika bra att le tillbaka, för imorrn kommer säkert den jäveln att visa mig fingret...

Drogliberalism.

Massuppfitta mig rätt.
Jag är och förblir i grunden en motståndare till droger.
Men vissa dagar... Ganska många dagar, känner jag att jag tvingas brottas med frågor som endast ett kraftigt crackberoende kan lösa helt och hållet. Frågor som det inte finns nån patentlösning för. Som "Vad ska jag göra med min lediga dag?"...
Dom flesta människor har säkert asmycket vettiga saker som dom gör med sina lediga dagar, själv blir jag fullkomligt apatisk, klär oftast inte på mig, går väldigt sällan utanför dörren (om jag går utanför dörren så ser jag till att vara påklädd...)
Jag spenderar mina lediga dagar iförd endast kallingar framför tv'n, där jag under mina vakna stunder ömsom försöker följa tv-serierna som inte är tillräckligt bra för att sändas kvällstid, och ömsom filosoferar kring ytterst existensiella tankar som "Undrar om mjölken har gått ut? Äh, skit samma, jag orkar ändå inte gå till ICA..."
Nej, tacka vet jag crackheads, dom sysselsätter sig i alla fall...

Tur att utvecklingen går framåt...

Nyss blev jag kontaktad av vad jag trodde var en telefonförsäljare, jag gjorde det antagandet eftersom telefonnumret såg väldigt telemarketingaktigt ut.
Mycket riktigt. Eller inte riktigt mycket riktigt. Det var ingen telefonförsäljare.
När jag svarar hör jag en inspelad röst säga:
"Hej, vi ringer dig från provoice, och söker dig för att vi har ett erbjudande till dig. Dessvärre hade vi ingen säljare ledig just nu, men lägg på luren så försöker vi lite senare." Toppen, bara toppen...
Jag blev alltså dissad av en modifierad telefonsvarare, och störd mitt under MacGyver, bara för att nån nervsjuk tonåring med förlängt sommarjobb satt sin arbetstelefon på autopilot...
Vart faan är världen på väg..? Mitt under MacGyver...

Spam!

Jag rensade nyss min mail, av 1103 stycken (pinsamt nog var det så många, jag har inte rensat på ett bra tag...) så var det strax över 60 som faktiskt var till mig.
Det kanske är jag som lever i nån form av låtsasvärld (ja, värre än vanligt då menar jag...) men jag vägrar faktiskt tro att det på riktigt finns företag som så desperat vill att jag ska gå ner i vikt alternativt köpa en rysk fru, att dom skickar mig hundratals e-mail för att försöka få mig att inse att jag är ensam och överviktig.
Detsamma gäller för de företag som på något vis fått för sig att jag är en så pass obildbar imbecill att jag skulle behöva köpa mig ett helt gäng med "college diplomas" eller "lawyers degrees" (ok, ok, det skulle nog inte göra mig helt ont att ha lite "higher education", men vilken vilseledd jävla tomte skulle nånsin gå på att jag pluggat en herrans massa år vid Harvard eller Yale..?).
Viagra.
Kom igen! Hur faan är man funtad om man har så stora sexuella problem att man känner att erbjudandet man fick hotmailat till sig för femhundrade gången, faktiskt verkar värt att kolla upp?!

Men, men, nu är inkorgen i alla fall rensad, så nu tänkte jag passa på att åka på en månadslång semester i medelhavet, som nån trevlig jävel tydligen har bestämt sig för att bjuda mig på...