Jag har varit hemma ganska mycket på dagtid den sista tiden, främst för att jag har varit arbetslös i några veckor, men delvis också för att jag blir förbannat lat när jag inte direkt har några förpliktelser...
Under mitt hemmavarande så har jag fått en ganska stor inblick i mina grannars musiksmak. En trappa ner hörs det ofta eurodisco och hiphop, nedanför åt andra hållet, i andra trappen spelas det gärna gammal schysst hårdrock och lite tristare avarter av rock i stil med Evanesence. Vägg i vägg med min lägenhet åt båda hållen bor det nysvenska familjer den ena någonstans ifrån mellanöstern, den andra från Eritrea.
Familjen från Eritrea hör jag sällan något av, dom kanske inte uppskattar musik.
Men den andra familjen har för vana att spela väldigt hög musik, väldigt punktligt runt 10 varje förmiddag för att sedan fortsätta i ett par timmar.
Jag ser inget problem i vare sig deras höljudda spelande eller derasval av musik, snarare tvärtom, jag har börjat gilla dom kyrilliska tongångarna jag hör genom väggen, trots att dom envisas med att konstant lyssna på samma skiva så stör det mig inte. Jag vet själv hur det är att inte tröttna på viss musik (nu har det varit Steve Harley & Cockney Rebel här hemma i en månad...)
Så idag när jag mötte grannfrun och hennes barn i trappen bestämde jag mig för att höra efter vad det var för musik hon spelade.
Med en min av förskräckelse och avsmak drog hon sina små tätt intill sig och väste "Det spelar ingen roll!". Där fick jag för att jag försökte vara social...
Jag vet inte vad hon tänkte om mig i den stunden, och det spelar kanske inte så stor roll, jag tyckte mest att hon verkade rädd, och jag vet att jag inte gjort nåt särskilt för att hon ska vara rädd för mig.
Men från och med idag ska jag bete mig lite mer svenskt i trappen, hålla mig på min kant, gärna kolla i titthålet innan jag går ut så att jag inte råkar på några grannar...
Tilläggas bör kanske att det inte bara är granntanter med utlänsk härkomst som ser skrämda ut när jag möter dom i trappen, tanten på första våningen har inte hälsat än på fyra år...
tisdag 30 oktober 2007
Vi äro tusenden!
Jag har spenderat dagen, måndagen dvs, med att arbeta mer eller mindre hårt, mesta dels mindre, men bitvis slitit på rätt bra. Det var en god vän till mig, vi kan kalla honom "Keke", som ringde och bad mig hjälpa honom med ett jobb.
Keke är egenföretagare verksam i ljud och ljusbranchen, strax över 34 (helt beroende på var man lägger ribban för strax, jag har vaga minnen från firandet av hans 40-års dag...), och ensamstående.
Keke har alltid slagit mig som en relativt nöjd person, även när hans firma gått lite knackigt, så har han kämpat på och försökt lösa saker till det bättre. Många gånger har jag nog tänkt att det vore rätt schysst att ha det som honom, pyssla med en firma och rå om sig själv.
Men så idag när vi står och sliter med att få upp en ljudanläggning till en ganska medioker firmafest i Stockholms innerstad, så utbrister han plötsligt "Men faan, när faan kommer miljonvinsten?!"
Vilken skräll! Han har samma livs inställning som jag, pengar är ingenting man arbetar ihop, det är nåt man helt plötsligt bara får! Och han borde ju veta, han har ju faktiskt slitit som ett djur med sin firma utan att direkt fått vältra sig i miljoner...
Så nu har jag bestämt mig, jag får lön på onsdag, och jag tänker satsa varenda öre på lotto. Drömvinsten är bara en dröm om man inte tror på den.
(Om nån får ett samtal från mig på torsdag, så ge faan i att svara, jag vill säkert bara låna pengar till en kopp kaffe och en triss...)
Keke är egenföretagare verksam i ljud och ljusbranchen, strax över 34 (helt beroende på var man lägger ribban för strax, jag har vaga minnen från firandet av hans 40-års dag...), och ensamstående.
Keke har alltid slagit mig som en relativt nöjd person, även när hans firma gått lite knackigt, så har han kämpat på och försökt lösa saker till det bättre. Många gånger har jag nog tänkt att det vore rätt schysst att ha det som honom, pyssla med en firma och rå om sig själv.
Men så idag när vi står och sliter med att få upp en ljudanläggning till en ganska medioker firmafest i Stockholms innerstad, så utbrister han plötsligt "Men faan, när faan kommer miljonvinsten?!"
Vilken skräll! Han har samma livs inställning som jag, pengar är ingenting man arbetar ihop, det är nåt man helt plötsligt bara får! Och han borde ju veta, han har ju faktiskt slitit som ett djur med sin firma utan att direkt fått vältra sig i miljoner...
Så nu har jag bestämt mig, jag får lön på onsdag, och jag tänker satsa varenda öre på lotto. Drömvinsten är bara en dröm om man inte tror på den.
(Om nån får ett samtal från mig på torsdag, så ge faan i att svara, jag vill säkert bara låna pengar till en kopp kaffe och en triss...)
måndag 22 oktober 2007
Ja ä'nte bitter...
Jag vete faan vad som hänt, på sistone har jag knappt klagat över nånting...
Självklart har det funnits saker att klaga över, ekonomi, jobb, kärleksliv, trasig bil, men jag har helt enkelt inte orkat bemöda mig. Det känns bra.
Antagligen beror det på att numera är enda vägen fram uppåt... Sweet...
Självklart har det funnits saker att klaga över, ekonomi, jobb, kärleksliv, trasig bil, men jag har helt enkelt inte orkat bemöda mig. Det känns bra.
Antagligen beror det på att numera är enda vägen fram uppåt... Sweet...
måndag 8 oktober 2007
Är det bara jag?
Jag hatar finlandsbåtar, avskyr dom, det är bland det värsta jag vet. (Nykterister och frikyrkliga tanter toppar givetvis fortfarande min utelista...)
Jag vet att det är fult, alla svenskar älskar att åka på kryssning... (Till och med min exflickvän som är absolutist njuter av att köa i buffé och taxfree...)
Jag kan inte exakt säga vad det är jag ogillar, det är nog en blandning av allt, allt är så jävla halvdant. Ett dignande buffébord fullt av lite halvdan buffémat, öl i halvdana tappkranar som smakar jävligt halvdant på grund av att den är halvdant kolsyrad och antagligen lite halvdant utspädd. Hytter som alltid luktar skumt och är lite halvdant städade. En taxfreebutik som förvisso alltid är välutrustad och förhållandevis billig, men det är också alltid så pass jävla lång kö att man hellre betalar mellanskillnaden i land för krökat.
Själva festandet är också rätt halvdant, man börjar med att supa ner sig med hjälp av den fria ölen i buffén (något som i praktiken inte är möjligt, för kön till tappkranarna är alltid så lång att man bara hinner med ett par bira under maten...)
Efter maten fortsätter man allt som oftast med att på sant svensson-manér förfesta i en hytt, alternativt en korridor, gärna sjungandes (Fråga mig inte varför men det slår aldrig fel...).
När sedan de första i sällskapet antingen somnat eller spytt, är man redo att spana in nöjes utbudet ombord. Första anhalt blir att spana in kvällens dansband och/eller coverband. Jepp! Antagligen aningen halvdant, även om banden är bra så är det lite svårt för dom att verka entusiastiska när dom spelat ett par veckor i sträck på en båt. I dansrestaurangen stannar man ändå ett tag, mest för att stärka sig ytterligare innan man går vidare till kvällens huvudpunkt, discot!
Jo, jag valde att använda termen disco istället för nattklubb, för känslan man får därinne är det närmaste vuxna människor kommer till sin ungdoms fjortisarrangemang, i princip samma musik, definitivt samma hoppfulla tankar om att få ligga...
Kvällen avslutas under de tidiga morgontimmarna, för ett fåtal med att deras fjortisdiscodrömmar uppfyllts, för oss andra tillsammans med Johnny Daniels i en hyttkorridor.
Dagen efter finns det två alternativ, antingen blir man sjukt bakis och ligger i hytten hela dagen, eller så ser man till att bli pissfull igen. Det andra alternativet kan anses vara lite olämpligt, men inte tillräckligt olämpligt för att låta bli, man är ju ändå på kryssning så det räknas liksom inte...
Jag vet faktiskt inte vad det är jag ogillar med finlandskryssningar, det kanske är vattnet...
Jag vet att det är fult, alla svenskar älskar att åka på kryssning... (Till och med min exflickvän som är absolutist njuter av att köa i buffé och taxfree...)
Jag kan inte exakt säga vad det är jag ogillar, det är nog en blandning av allt, allt är så jävla halvdant. Ett dignande buffébord fullt av lite halvdan buffémat, öl i halvdana tappkranar som smakar jävligt halvdant på grund av att den är halvdant kolsyrad och antagligen lite halvdant utspädd. Hytter som alltid luktar skumt och är lite halvdant städade. En taxfreebutik som förvisso alltid är välutrustad och förhållandevis billig, men det är också alltid så pass jävla lång kö att man hellre betalar mellanskillnaden i land för krökat.
Själva festandet är också rätt halvdant, man börjar med att supa ner sig med hjälp av den fria ölen i buffén (något som i praktiken inte är möjligt, för kön till tappkranarna är alltid så lång att man bara hinner med ett par bira under maten...)
Efter maten fortsätter man allt som oftast med att på sant svensson-manér förfesta i en hytt, alternativt en korridor, gärna sjungandes (Fråga mig inte varför men det slår aldrig fel...).
När sedan de första i sällskapet antingen somnat eller spytt, är man redo att spana in nöjes utbudet ombord. Första anhalt blir att spana in kvällens dansband och/eller coverband. Jepp! Antagligen aningen halvdant, även om banden är bra så är det lite svårt för dom att verka entusiastiska när dom spelat ett par veckor i sträck på en båt. I dansrestaurangen stannar man ändå ett tag, mest för att stärka sig ytterligare innan man går vidare till kvällens huvudpunkt, discot!
Jo, jag valde att använda termen disco istället för nattklubb, för känslan man får därinne är det närmaste vuxna människor kommer till sin ungdoms fjortisarrangemang, i princip samma musik, definitivt samma hoppfulla tankar om att få ligga...
Kvällen avslutas under de tidiga morgontimmarna, för ett fåtal med att deras fjortisdiscodrömmar uppfyllts, för oss andra tillsammans med Johnny Daniels i en hyttkorridor.
Dagen efter finns det två alternativ, antingen blir man sjukt bakis och ligger i hytten hela dagen, eller så ser man till att bli pissfull igen. Det andra alternativet kan anses vara lite olämpligt, men inte tillräckligt olämpligt för att låta bli, man är ju ändå på kryssning så det räknas liksom inte...
Jag vet faktiskt inte vad det är jag ogillar med finlandskryssningar, det kanske är vattnet...
torsdag 4 oktober 2007
Glajjer.
Idag skiner jävlaremig solen! Jag har saknat den några veckor nu.
Jag avskyr när hösten kommer, inte för att jag på nåt vis ogillar höst, tvärtom, jag uppskattar den tunga doften av död och förruttnelse, och jag gillar på nåt sätt även allt det blöta. Men det är bara så trist när sommaren tar slut, och man vet att det är galet långt och åtskilliga förkylningar till nästa. Jag ogillar även att det inte är lika berättigat att använda solglasögon under det mörkare halvåret. Jag gillar solglasögon...
Igår insåg jag att jag har lyckats hitta alla pilotbrillor som jag trott att jag supit bort under sommaren, fyra par, och jag ska fanemig använda allihop idag.
Det är inte varje dag som solen skiner.
Jag avskyr när hösten kommer, inte för att jag på nåt vis ogillar höst, tvärtom, jag uppskattar den tunga doften av död och förruttnelse, och jag gillar på nåt sätt även allt det blöta. Men det är bara så trist när sommaren tar slut, och man vet att det är galet långt och åtskilliga förkylningar till nästa. Jag ogillar även att det inte är lika berättigat att använda solglasögon under det mörkare halvåret. Jag gillar solglasögon...
Igår insåg jag att jag har lyckats hitta alla pilotbrillor som jag trott att jag supit bort under sommaren, fyra par, och jag ska fanemig använda allihop idag.
Det är inte varje dag som solen skiner.
måndag 1 oktober 2007
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)