En olycka kommer förhoppningsvis ensam...

Två dagar efter mitt senaste inlägg, där jag påpekade att min bil äntligen var i fungerande skick, blir jag påkörd i en rondell.
Är det så jävla konstigt att jag kallar denna klagomur i cyberspace för Bitterljuvt...

Det var aningengen snöslaskigt ute, inte direkt bilväder, men det spelade mig ingen större roll, min bil var ju trots allt nyligen fullt vinterrustad och ompysslad till max.
Jag hade bara några hundra meter kvar fram till jobbet, passerar igenom en rondell, och precis när jag är på väg ur rondellen så smäller det. En bil på väg in i rondellen körde rakt in i min högra bakdörr.
Givetvis blir jag lite skakad, men behåller ändå någon form av lugn (jag är ju en ganska sund snubbe...) Jag tar mig ur rondellen, och den påkörande bilen följer efter.
Som den omtänksamma gentleman jag är så kontrollerar jag först att min passagerare är ok, sen kliver jag ur bilen, går fram till den äldre damen som kört på mig och frågar oroligt "Hur gick det?!"
Kärringen i den på tok för svindyra, nya mercedesen ser på mig med avsmak, kliver ur sitt egenhändigt tilltufsade lyxåk och säger "Mja, vi ska väl se!" med en ton av äkta hat i rösten, samtidigt som hon börjar att inspektera skadorna på sin egen bil.
Hur faan bemöter man sånt?! Min reaktion blev givetvis ilska, väl kontrollerad ilska, men ändå...
Jag frågade henne syrligt om hon inte hunnit byta till vinterdäck än, och hon svarade i stil med vilken obstinat sjuåring som helst "Jo, har inte du det?!" Varpå jag påpekade att hon bara för en liten stund sen kört på min bil i en rondell, och att hon inte alls efter det uppmärksammat att hon haft sin front bara decimeter ifrån min medpassagerare. Det struntade hon också fullkomligt i... (Kärringfaan...) Det enda hon brydde sig om var att vi skulle byta försäkringsuppgifter så att hon skulle kunna reparera sin fina bil...

Jag hyser ett stort förakt till människor i stort, och små otäcka tanter i synnerhet...