Men inte då...

Rubriken hänvisar till förra inläggets rubrik...
Idag när jag var på väg hem från jobbet så dör min bil.
Generatorremmen hade tydligen bestämt sig för att gå av.
Så nu är jag billös, igen. (Jag har ju förvisso vant mig vid det tillståndet nu...)
Som om det inte var nog, när jag blir ståendes i vägkanten mitt i rusningstrafiken, så inser jag även att min mobil har fått nån form av lepra. Det bara distar i den, vilket gör att det blir svårt att höra vad folk säger, vilket leder till att jag blir pissirriterad, vilket i sintur leder till att folk blir irriterade tillbaka.
Och i slutändan dör jag ensam efter ett långt tråkigt liv, fyllt av bitterhet och cynism. Med tavlor av gråtande barn som min enda ljuspunkt i tillvaron. (Ja, jag vet att det verkar överdrivet, men jag tror att alla enstöringar med någon form av självaktning har en gråtande-barn-tavla, möjligtvis även en broderad variant av klassikern "Grindslanten"...)

Helvetesjävlaskitfittansfaan!!!