Jag vet inte om det är ett välkänt fenomen, att helt utan mening, utan ens en tanke på det, försöka ha ihjäl sig själv och sina överordnade.
Jag var ute och skjutsade runt chefen en sväng i förmiddags, vi satt och tjattrade på om allt och ingenting, en rätt skön förmiddag. Inte långt kvar tiil lunch, vi hade nyss varit på ett trevligt och givande möte, allt kändes rätt schysst. Men så plötsligt, när jag precis är på väg in i en rondell, så börjar det låta underligt från växlarna, och jag lyckas inte få i den växel som jag febrilt försöker med. Jag och chefen tittar förvånat på varandra när vi inser att det är backen jag kämpar med...
Flera gånger, rullandes i 50, försökte jag helt utan att veta vad jag höll på med, pressa ner växelspaken i backläget. När jag väl kom till sans så lyckades jag utan bekymmer köra oss till jobbet...
Jag tror att jag behöver vila lite...
onsdag 26 november 2008
måndag 24 november 2008
Det kanske var ett tag sen...
Ja, både sen jag plitade ner nåt här och sen vi hade skapligt med snö i vårt insnöade lilla kungadöme. Men va faan, det kan ju omöjligt komma som en överraskning, varken att jag är lat eller att det har en tendens att snöa i norden under vinterhalvåret...
På SVD´s första sida citeras en herre som enligt egen utsago kört snö i 39 år, han påstår sig aldrig varit med om något liknande. Jag vill minnas att snöoväder lamslagit hufvudstaden med omnejd flera år i följd nu. Förra året var det tåg och tunnelbanor som lamslogs av den "chockerande" mängden snö. Kanske är läge att skicka dom sörmländska snöröjarna på kurs i norr...
På SVD´s första sida citeras en herre som enligt egen utsago kört snö i 39 år, han påstår sig aldrig varit med om något liknande. Jag vill minnas att snöoväder lamslagit hufvudstaden med omnejd flera år i följd nu. Förra året var det tåg och tunnelbanor som lamslogs av den "chockerande" mängden snö. Kanske är läge att skicka dom sörmländska snöröjarna på kurs i norr...
torsdag 22 maj 2008
Värdelös...
Jag har varit arbetslös i en och en halv vecka nu och redan hunnit med tre möten på Arbetsförnedringen. (Jag ska på det fjärde imorrn. Antingen såg dom direkt att jag var en snubbe som platsade under LSS, eller så tycker dom bara väääldigt mycket om att träffa mig...)
Gårdagens möte var oerhört smärtsamt. Det var en så kallad informationsträff. Informationsträffar är till för att förklara för totala imbeciller, fullkomligt utan allmänbildning, hur man är arbetslös. Informationen som ges är sådant som de flesta människor med nån form av intresse för sin omvärld, får reda på via media. Jag tänker inte gå in närmare på huruvida jag platsar i kategorin "totala imbeciller" eller inte, utan ger istället en snabb beskrivning av de övriga fyra mötesdeltagarna.
Närmast mig satt en herre, ett par år äldre än mig, som redan från början förklarade att han haft jobb, ett jobb, men att det inte var hans grej... 30 bast och haft ett flyktigt jobb, grattis!
Vi hade även en äldre herre, en jävligt mycket äldre herre, hans frågor var enbart rörande pensionen. (Gissningsvis hade Arbetsförmedlingen snott honom från närmsta äldreboende för att fylla ut skaran av mötesdeltagare.)
Vidare hade vi en blond bimbo. Jag har aldrig tidigare anammat det uttrycket, då jag känner att det är befängt att förknippa hårfärg med intelligens, men den här tjejen var som hämtade ur vilken dålig Hollywoodfilm som helst. Jag bedömmer ändå hennes chanser att lyckas som mycket stora, porrbranschen är på frammarsch...
Sist men inte minst, verkligen inte minst hade vi en tjej i min ålder. Under tiden vi satt där så poppade termen "avelskossa" upprepade gånger upp i mitt huvud. Stor som en ko, och hade efter gymnasiet (eller under, jag lyssnade inte så jävla noga...) tagit som sin livsuppgift att befolka världen. Grattis världen! Hennes enda funderingar var kring hur många a-kassedagar man har om man är mamma...
Jag gick från mötet med en väldigt blandad känsla i kroppen, trots att jag känner mig bättre än dom (jag vet, jag vet, det är fult att säga så, men jag har aldrig klassat mig själv som nån jävla Moder Theresa heller. Snarare Fader Fouras med några bira i kroppen...), så hade jag ju på något sätt hamnat i sammanhanget. Vilket gör mig till en patetisk loser, utan självinsikt, som sitter hemma och sörplar kaffe med en cigg i mungipan, men ändå känner mig överlägsen andra. Som nån slags översittande underdog utan vettig (läs: någon) sysselsättning.
Men efter viss inventering av finanser och inbokade jobb, har jag iaf insett att jag klarar mig rätt bra utan Arbetsförnedringen åtminstone fram till hösten.
Än så länge behöver jag inte bekänna mig helt och hållet till de värdelösa förlorarnas skara.
Gårdagens möte var oerhört smärtsamt. Det var en så kallad informationsträff. Informationsträffar är till för att förklara för totala imbeciller, fullkomligt utan allmänbildning, hur man är arbetslös. Informationen som ges är sådant som de flesta människor med nån form av intresse för sin omvärld, får reda på via media. Jag tänker inte gå in närmare på huruvida jag platsar i kategorin "totala imbeciller" eller inte, utan ger istället en snabb beskrivning av de övriga fyra mötesdeltagarna.
Närmast mig satt en herre, ett par år äldre än mig, som redan från början förklarade att han haft jobb, ett jobb, men att det inte var hans grej... 30 bast och haft ett flyktigt jobb, grattis!
Vi hade även en äldre herre, en jävligt mycket äldre herre, hans frågor var enbart rörande pensionen. (Gissningsvis hade Arbetsförmedlingen snott honom från närmsta äldreboende för att fylla ut skaran av mötesdeltagare.)
Vidare hade vi en blond bimbo. Jag har aldrig tidigare anammat det uttrycket, då jag känner att det är befängt att förknippa hårfärg med intelligens, men den här tjejen var som hämtade ur vilken dålig Hollywoodfilm som helst. Jag bedömmer ändå hennes chanser att lyckas som mycket stora, porrbranschen är på frammarsch...
Sist men inte minst, verkligen inte minst hade vi en tjej i min ålder. Under tiden vi satt där så poppade termen "avelskossa" upprepade gånger upp i mitt huvud. Stor som en ko, och hade efter gymnasiet (eller under, jag lyssnade inte så jävla noga...) tagit som sin livsuppgift att befolka världen. Grattis världen! Hennes enda funderingar var kring hur många a-kassedagar man har om man är mamma...
Jag gick från mötet med en väldigt blandad känsla i kroppen, trots att jag känner mig bättre än dom (jag vet, jag vet, det är fult att säga så, men jag har aldrig klassat mig själv som nån jävla Moder Theresa heller. Snarare Fader Fouras med några bira i kroppen...), så hade jag ju på något sätt hamnat i sammanhanget. Vilket gör mig till en patetisk loser, utan självinsikt, som sitter hemma och sörplar kaffe med en cigg i mungipan, men ändå känner mig överlägsen andra. Som nån slags översittande underdog utan vettig (läs: någon) sysselsättning.
Men efter viss inventering av finanser och inbokade jobb, har jag iaf insett att jag klarar mig rätt bra utan Arbetsförnedringen åtminstone fram till hösten.
Än så länge behöver jag inte bekänna mig helt och hållet till de värdelösa förlorarnas skara.
måndag 5 maj 2008
All tid i världen!
Japp, jag lyckades skaffa mig hur mycket tid som helst förra veckan.
Men först en återblick. Jag hade ett heltidsjobb och ett deltidsjobb som jag trivdes bra med. I ett svagt ögonblick blev jag lockad att överge heltidsjobbet för ett mer välbetalt arbete som jag på förhand visste att jag skulle vantrivas med.(Jag vet, jag vet, jag är en billig hora... Eller dyr... Skitsamma.) Efter att har tjänat grova pengar i fyra månader så blev det plötsligt måndag, förra måndagen, det är där vi är nu i historien.
På jobbet så frågar min chef mig i förbigående om jag alltid velat arbeta med människor. Jag duckar frågan en aning genom att svara att jag alltid velat jobba med människor på ett eller annat sätt. (Svävande..?) Som följdfråga kom sedan "Är det här ditt drömyrke, eller tänker du gå vidare efter det här jobbet?" Jag svarade med ett skratt alldeles för ärligt, att även om jag faktiskt tycker mig vara bra på det jag gör, så är det inte och har aldrig varit något drömyrke.
Tio minuter senare satt jag i bilen på väg hem, arbetslös och förvirrad, jag var tydligen inte välkommen om jag inte levde för mitt jobb. Lika bra det. Jag kommer aldrig att leva för mitt jobb, min filosofi är snarare jobba för att leva.
Så nu är det nya friska tag på gång.
Jobb sökes! Vad faan som helst, så länge det är lagligt eller bara lite olagligt...
Skamliga förslag undanbedes, men beaktas...
Men först en återblick. Jag hade ett heltidsjobb och ett deltidsjobb som jag trivdes bra med. I ett svagt ögonblick blev jag lockad att överge heltidsjobbet för ett mer välbetalt arbete som jag på förhand visste att jag skulle vantrivas med.(Jag vet, jag vet, jag är en billig hora... Eller dyr... Skitsamma.) Efter att har tjänat grova pengar i fyra månader så blev det plötsligt måndag, förra måndagen, det är där vi är nu i historien.
På jobbet så frågar min chef mig i förbigående om jag alltid velat arbeta med människor. Jag duckar frågan en aning genom att svara att jag alltid velat jobba med människor på ett eller annat sätt. (Svävande..?) Som följdfråga kom sedan "Är det här ditt drömyrke, eller tänker du gå vidare efter det här jobbet?" Jag svarade med ett skratt alldeles för ärligt, att även om jag faktiskt tycker mig vara bra på det jag gör, så är det inte och har aldrig varit något drömyrke.
Tio minuter senare satt jag i bilen på väg hem, arbetslös och förvirrad, jag var tydligen inte välkommen om jag inte levde för mitt jobb. Lika bra det. Jag kommer aldrig att leva för mitt jobb, min filosofi är snarare jobba för att leva.
Så nu är det nya friska tag på gång.
Jobb sökes! Vad faan som helst, så länge det är lagligt eller bara lite olagligt...
Skamliga förslag undanbedes, men beaktas...
tisdag 11 mars 2008
3 månader
Tre månader, man kan väl lugnt säga att jag haft lite bloggkramp. Jag tror att det till viss del berott på att jag för stunden tröttnat lite på att vara bitter, cynisk och låtsas att jag är 23...
Det finns inte helt mycket att klaga på just nu, visst skulle jag kunna kasta en välbehövlig känga åt den på många platser felknullade världspolitiken, diverse fascistiska inslag runt om i vardagen eller de missledda feministernas missriktade okynneskamp. Men jag är nog lite för självupptagen för det, åtminstone just nu...
Klart som faan att det även för mig finns hjärtnära saker i mitt liv att spy galla eller småmuttra över. Jag röker på tok för mycket, jag har låtit mitt arbete gå ut över mitt sociala liv, jag lever över mina tillgångar, jag fattar inkompetenta (läs:idiotiska...) beslut, jag skjuter saker på framtiden istället för att sparka mig själv i arslet och få något gjort...
Men man måste ändå nånstans ta det onda med det goda. Jag är kär, det är vår, jag har pengar, mat och kläder för dagen (även om det förvisso börjar bli hög tid att tvätta...), jag har tio arbetsdagar i månaden men jobbar ändå mer än heltid, bilen har varit nästan hel i två månader...
Det ser ljust ut... Just nu...
Det finns inte helt mycket att klaga på just nu, visst skulle jag kunna kasta en välbehövlig känga åt den på många platser felknullade världspolitiken, diverse fascistiska inslag runt om i vardagen eller de missledda feministernas missriktade okynneskamp. Men jag är nog lite för självupptagen för det, åtminstone just nu...
Klart som faan att det även för mig finns hjärtnära saker i mitt liv att spy galla eller småmuttra över. Jag röker på tok för mycket, jag har låtit mitt arbete gå ut över mitt sociala liv, jag lever över mina tillgångar, jag fattar inkompetenta (läs:idiotiska...) beslut, jag skjuter saker på framtiden istället för att sparka mig själv i arslet och få något gjort...
Men man måste ändå nånstans ta det onda med det goda. Jag är kär, det är vår, jag har pengar, mat och kläder för dagen (även om det förvisso börjar bli hög tid att tvätta...), jag har tio arbetsdagar i månaden men jobbar ändå mer än heltid, bilen har varit nästan hel i två månader...
Det ser ljust ut... Just nu...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
