Generation MacGyver.

Han är lugn i alla lägen, han har en snygg hockeyfrilla och ingen jävel reagerar på att han ständigt bär kniv på allmän plats. MacGyver, min hjälte...

Jag var 10 år gammal, pappa hade precis köpt oss en ny TV, en med fjärrkontroll (jag tror att han tröttnade på att ställa i från sig lördagsgroggen varje gång han skulle byta kanal...) och MacGyver hade premiär på SVT. Det kanske inte låter så stort, men för mig, vars tidigare största TV nöje hade varit Razzel och liknande lördagsshower, så var det gigantiskt. Jag skulle bli precis som honom när jag blev stor.

Nu, efter 17 år har jag väl insett att jag aldrig kommer att få drömjobbet på Phoenix Foundation, trots att jag fortfarande har en likadan röd fickkniv som MacGyver.(Och en sjukt stark längtan efter ett samtal från Pete Thornton...)
Däremot slog det mig härom dagen att MacGyver antagligen gjort ett ganska starkt intryck inte bara på mig, utan på hela min generation. Vi må vara lata och odugliga i många situationer, men dom flesta av oss löser problemet när det väl kommer till kritan.
När jag var liten lekte jag inte särskilt ofta med leksaker, utan spenderade istället min tid i skogen byggandes kojor, eller snögrottor beroende på årstiden (utan att låta alltför mycket som Andersonskans Kalle, så kan jag väl berätta att det även blev en och annan slangbella och hartsfiol...). Jag anser mig själv vara relativt händig, något som jag tror grundas i timmar av barnslig uppfinningsrikedom och en sjuhelvetes massa MacGyver program (jag har tveklöst sett säkert 130 av dom 141 som spelades in...).

Det jag försöker få sagt med dagens relativt menlösa spaning, är att med lite mer MacGyver-känsla i samhället, så kommer världen vara en bättre plats att leva. Om inte annat så kommer den att vara sjukt mycket roligare, tänk bara på saker som att bygga en bazooka i en rullande cabriolet, med hjälp av ett avgasrör och en växelspaksknopp. Fy satan vad coolt...