Förutfattade meningar och nyöppnade sinnen.

Jag har många vänner. Inte så många riktigt nära vänner, men sjukt många bekanta, arbetskamrater, samarbetspartners, uppdragsgivare, kunder och så vidare. Anledningen till att jag har så få nära vänner är att jag är väldigt petig med vem jag släpper in på livet, det kanske inte låter så konstigt, men jag menar riktigt petig. Alla i min inre krets är i min ålder, kommer från samma typ av bakgrund som mig, har i princip samma stil som jag och delar mina intressen. Skittrist! Även om jag trivs bra med det (och antagligen inte skulle överleva utan mina vänner) så är det helt rubbat att konstant umgås med kopior av mig själv, jag skulle behöva umgås mycket mer med människor som kan tillföra något, bredda utbudet liksom, umgås med lite oliktänkande, få in lite nya perspektiv. Så igår tog jag tag i saken, jag bestämde mig för att ge alla som på något sätt ville interagera med mig en chans, att faktiskt lyssna med ett genuint intresse på dom som jag annars vid första anblick skulle ha avfärdat som idioter, eller bara helt enkelt inte tyckt att dom varit tillräckligt intressanta eller behagliga för att ägna dom mer än ett falskt leende och några instämmande nickningar, trots att jag inte lyssnat på ett ord av vad personerna i fråga sagt. Dumt, men vi gör det allihop av ren enkelhet.

Första testet var på hemmaplan, när jag på förmiddagen kommer ut ur min port så ser jag hur ett ungt par håller på att tömma ett flyttlass. Min första tanke är givetvis "hon är för fet för sitt eget bästa, och han ser både dumdryg och menlös ut" (jag vet att det är idiotiskt, men jag har aldrig utgett mig för att vara trevlig) trots det så slänger jag ur mig ett klämkäckt "Jaha, nya grannar, vad trevligt!" Allt hände så fort, orden liksom bara hoppade ur min mun, och med skräckblandad förtjusning (och ett visst mått av äckel över att ha använt ett klassiskt Svensson-beteende) inväntade jag deras reaktion.
Jag ryggade nästan tillbaka, och kände hur panikångesten växte i mitt bröst när denna tidigare okända man stegade fram och med ett fast grepp tryckte min hand. När hans överdimensionerade nyblivna sambo sekunderna senare gjorde samma sak blev det lite för mycket. Med kallsvettig panna och darrig stämma hasplade jag ur mig ett "Hoppas ni ska trivas! Jag bor högst upp om det är nåt!" innan jag äntligen fick tillräcklig sinnesnärvaro för att fly mot bilen... Idiot! "Jag bor högst upp om det är nåt..." Vem faan säger så? Och varför? Faan vad jag hatar nykära par...
Väl i bilen tänkte jag tillbaka på situationen, och kände att jag ändå betett mig rätt bra...

Situation Två
Något som jag inte har mycket till övers för är alkoholister och liknande klientel från samhällets bottenskikt. Så när jag på eftermiddagen utanför den lokala ICA-butiken blev tilltalad av en av toppspelarna i vår lilla stads a-lag, var givetvis min första reaktion att ge slöddret en blick av avsky och utan uppehåll gå därifrån. Det gjorde jag inte. Istället satte vi oss på en bänk och konverserade, något som försvårades av den ohyggliga stank av piss, svett och riktigt gammal fylla, som kom från den svårt kantstötta gentlemannen. Men jag uthärdade och kände faktiskt en viss samhörighet med mannen när han berättade om hur han i en veckas tid bedövat sorgen av att blivit lämnad av sin älskade med hjälp av vin (läs T-röd) och cigaretter. Shit! Jag och fylleäcklet hade samma behandlingsmetod av hjärtesorg! När jag lämnade honom på bänken kände jag att jag, trots hans sargade själ och vidriga yttre, ändå hade en viss respekt för honom.

Den sista situationen under mitt lilla psykologiexperiment på mig själv är kanske den som kan ge något för framtiden. Vi hade en liten personalfest igår, verkligt liten, sex personer dök upp. Jag har en tendens att vantrivas fullkomligt i mindre sällskap, det blir liksom svårare att vara anonym, och man kan inte riktigt bara hålla sig på sin kant. Festen hölls hemma hos en för mig flyktigt bekant kvinna, vi jobbar inte på något sätt tillsammans, och vid dom få tillfällen jag sett henne tidigare har jag aldrig någonsin känt någon större lust att initiera en konversation med henne. Varför skulle jag? Vad har hon att tillföra? Tjugo år äldre, barn i tonåren... Hon har utåt sett mycket mer gemensamt med min mor.
Ack så jävla fel man kan ha! Under kvällens gång pratade vi riktigt mycket med varann, pratade på riktigt, lyssnade på varandra, inte bara låtsades vara intresserade av vad den andra hade att säga... Hon är helt jävla rubbad! På ett positivt sätt! Galen, sommardekad, äventyrslysten, lat, lite bitter och lite cynisk... Hon är jag, fast kvinna, och lastgammal... Who knew...

Jag tänker inte påstå att gårdagens små experiment på något sätt förändrat mig, men jag vill gärna tro att jag kommer att fortsätta att se på människor med lite mer öppna ögon... Kanske inte genom att hänga på parkbänkar med välkända suputer, snarare genom att försöka fortsätta vara trevlig mot det vidrigt nykära paret längst ner i trappen, det var ju trots allt inte så farligt...