man vs. machine

Om 30 år kommer maskinerna ha spöat skiten ur oss, min mobil är på så många sätt intelligentare än jag. Vem lät detta ske? Jag har funktioner i min telefon, som jag varken förstår mig på eller ser något användningsområde för. När i helvete ska jag behöva den inbyggda streckkodsläsaren?!

Min nya mobil har inbyggd gps, till en början tyckte jag att det var en ruskigt bra idé, jag skulle aldrig vara vilse igen (inte för att jag har för vana att gå vilse, det är mest för små barn och senildementa, jag skulle aldrig erkänna att jag behöver en gps...) Efter att ha lekt med gps-funktionen ett tag så kom skräcken. Om jag med hjälp av min telefon kan få reda på var jag är, så måste det även betyda att andra människor kan, med decimeterprecision, ha koll på var jag är... Fy faan... Nu vet jag i och för sig inte vad andra skulle ha för nöje i att veta var jag befinner mig, men paraniod som jag är har jag i alla fall bestämt mig för att använda gps-funktionen med yttersta försiktighet. Jävla storebror, jag vet nog att du fluktar!

När ska mobiltelefontillverkarna lyckas med telefoner som är lite mer anpassade för den stora massan? Jag kan tänka mig att det finns ett visst behov av en telefon som kan föra en vettig diskussion. Tänk vad många ensamma stackars satar som skulle kunna köpa sig en trevlig portabel vän att föra långa givande samtal med. (Ok, ok, det är en lite väl tragisk tanke, men om vi ponerar att denna telefon skulle kunna ha en snuskprats-plugin så är den snart i var mans andra hand...) Eller varför inte en organizer med inbyggd övertalningsfunktion, inte nog med att den har koll på dina möten och inbokade förehavanden, den får dig också att gå dit. Många med mig har nog avbokat tandläkarbesök eller liknande, mindre upplyftande möten, utan att egentligen ha en giltig anledning... En telefon med inbyggd fickkniv skulle förvisso höja antalet mobiltelefonrelaterade brott, men den skulle kunna vara sjukt praktisk att ha till hands.

Men istället för dessa utopiska, om än vettiga funktioner, sitter jag nu med en ny, rymdskeppsliknande telefon, med funktioner som jag inte förstår, vill, eller kan använda. I mina ögon verkar det kraftigt jävla idiotiskt att sälja en mobil telefon med stöd för IP-telefoni.(Mest för att jag inte förstår mig på det...) Men den är i alla fall jävligt snygg...

Festivalfrossa...

I dubbel bemärkelse...

Jag spenderade större delen av förra veckan, på Arvikafestivalen, åt att förundras över och interagera med en typ av människor som jag ganska nyligen kommit i kontakt med, festivalfolk. Ett väldigt trevligt släkte som jag nog inte kommer att låta mig själv tillhöra någonsin...

Helgen var ruskigt trevlig och festivalrävarna som jag hade slagit följe med gjorde sitt bästa för att jag skulle få en fullkomlig festivalupplevelse. Vi lyckades till och med arrangera ett par egna konserter utanför vår lilla camp. På bilden är det våra vänner i Alarmrock som ställde upp. På det hela taget, en toppenhelg!

Men nu är det måndag, något som känns i kropp och själ... Jag är fullkomligt ärlig när jag säger att det inte blir några fler festivaler för min del, kanske om jag hade varit 19...

Jorå, helt whack är jag inte ännu...

Men det börjar gå lite utför.

Jag gjorde ett IQ test på nätet idag. Jag tänker inte klaga, det gick ganska bra. Enligt deras mått hade jag 123. Men, jag har bara ett litet aber i frågan... Hur i helvete kan man bli ointelligentare med tiden?! Nu vet inte jag hur pass tillförlitliga dessa små nättester är, men jag har alltid haft en viss respekt för illustrerad vetenskap, och antar därför att deras test var seriöst. Sist jag testade samma grej hade jag dock 134, så nu börjar jag seriöst fundera på att bli nykterist, eller att börja plugga för att hålla skallen i trim... Jävla skit...

Teknikens jävla under!

Igår kväll hade vår lilla stad besök av flertalet världsartister. Jag axlade manteln som filmare under kvällen, mitt uppdrag var att föreviga en konsert med Bob Log III. På något sätt lyckades jag goofa till detta å det grövsta, när jag kom hem på natten såg jag att kamerans mikrofon inte var korrekt ikopplad, vilket resulterar i att jag nu sitter med en dryg timmes råmaterial som totalt saknar ljud. Satanshelvetesjävlaskit!!! Rockkonserter tappar ju en del av charmen när dom ser ut som nån idiotisk form av pantomim föreställning...

Love. Ain´t it a funny thing...

Jag hängde på kvarterskrogen ikväll, min tanke var att det vore trevligt att se lite folk. Icke! Det var på inget sätt annat än tragiskt. Fulla människor som låtsas vara yngre än mig (ja, åldern gör sig påmind ibland, och då känns det bra att se ner på alla dom som är grymt mycket äldre än jag...). Jag fick ett par hugg idag, men blev mest bara förbannad över deras framfusighet. Där står jag i godan ro och försöker ta en öl i glada vänners lag, sex är inte ens i mina tankebanor, så kommer det fram damer, helt utan självaktning och formligen slänger sig på en... Fy faan... Jag vet inte varför, för två år sen hade jag nappat utan att tveka, men nu kände jag bara att jag äcklades av köttmarknadens utbud och billighetskampanjer. Det kan vara nån som spökar lite. Säkert är dock att detta inte kan fortgå, jag måste antingen "loosen up" och ta det som bjuds, eller växa till mig och skaffa familj. Man kan inte vara en player som aldrig släpper till...

Generation MacGyver.

Han är lugn i alla lägen, han har en snygg hockeyfrilla och ingen jävel reagerar på att han ständigt bär kniv på allmän plats. MacGyver, min hjälte...

Jag var 10 år gammal, pappa hade precis köpt oss en ny TV, en med fjärrkontroll (jag tror att han tröttnade på att ställa i från sig lördagsgroggen varje gång han skulle byta kanal...) och MacGyver hade premiär på SVT. Det kanske inte låter så stort, men för mig, vars tidigare största TV nöje hade varit Razzel och liknande lördagsshower, så var det gigantiskt. Jag skulle bli precis som honom när jag blev stor.

Nu, efter 17 år har jag väl insett att jag aldrig kommer att få drömjobbet på Phoenix Foundation, trots att jag fortfarande har en likadan röd fickkniv som MacGyver.(Och en sjukt stark längtan efter ett samtal från Pete Thornton...)
Däremot slog det mig härom dagen att MacGyver antagligen gjort ett ganska starkt intryck inte bara på mig, utan på hela min generation. Vi må vara lata och odugliga i många situationer, men dom flesta av oss löser problemet när det väl kommer till kritan.
När jag var liten lekte jag inte särskilt ofta med leksaker, utan spenderade istället min tid i skogen byggandes kojor, eller snögrottor beroende på årstiden (utan att låta alltför mycket som Andersonskans Kalle, så kan jag väl berätta att det även blev en och annan slangbella och hartsfiol...). Jag anser mig själv vara relativt händig, något som jag tror grundas i timmar av barnslig uppfinningsrikedom och en sjuhelvetes massa MacGyver program (jag har tveklöst sett säkert 130 av dom 141 som spelades in...).

Det jag försöker få sagt med dagens relativt menlösa spaning, är att med lite mer MacGyver-känsla i samhället, så kommer världen vara en bättre plats att leva. Om inte annat så kommer den att vara sjukt mycket roligare, tänk bara på saker som att bygga en bazooka i en rullande cabriolet, med hjälp av ett avgasrör och en växelspaksknopp. Fy satan vad coolt...

WTF?!

Jag insåg precis att idag är vissa saker underbart mycket bitterljuvare än vanligt... Shit...

Åldersnoja...

Jag har lovat mig själv att aldrig få någon form av 30-årskris eller liknande, det tror jag heller inte att jag nånsin kommer att få. Ibland önskar jag nästan att jag var mitt uppe i en. Jag skulle nog inte ha så mycket emot att sitta och våndas över att inte ha åkt till Ibiza tillräckligt mycket, att jag inte skaffade mig den där utbildningen som jag var fast besluten att gå direkt efter gymnasiet (i mitt fall är jag rätt nöjd över att inte vara en 27-årig psykolog, alternativt marinbiolog...), att jag inte upplevt tillräckligt eller att jag inte har haft tillräckligt mycket samröre med det motsatta könet (läs lidit brist på ligga med sjukliga mängder lättillgängliga kvinnor...). Min åldersnoja är lite av det motsatta slaget, jag lever ett bra liv, skapligt i alla fall, oftast... Ok, det kunde vara bättre... Men hur det än är så klagar jag inte direkt, jag lever ofta för dagen, avskyr att ta några långsiktiga beslut, gör i mångt och mycket precis som jag känner. Jag jobbar lite som jag vill, spelar musik på helgerna så fort jag får möjlighet, och kan utan några större problem supa mig full en tisdag utan att det spelar någon som helst roll (jag kan erkänna att det inträffar lite för ofta för att det ska vara nyttigt...). Jag lever någon form av blandning mellan "la dolce vita" och "la vida loca", and I´m lovin´ it!

Problemet är istället att det har sett ut så här sen jag var 19... Kom igen! Åtta år utan att åldras mer än nån månad mentalt, det är faan rubbat på riktigt. Borde jag inte åtminstone i något svagt ögonblick ha funderat på att börja pensionsspara eller övervägt att skaffa radhus? Det känns som att jag på något sätt borde försöka integrera mig in i vuxenvärlden, men samtidigt så känns det ju som att det funkar fint som jag har det nu. Jag hoppas i alla fall innerligt att någon visar mig till rätta innan jag hamnar på samma nivå som imbecillen som fick hårdrock klassat som handikapp, snacka om att ha idiotförklarat sig själv. Jag menar, hur faan ser han sig i spegeln på morgonen, när han vet att hela Sverige läst om honom och antingen garvat läppen av sig eller förfärats över samhällets förfall. Idag har vi en betydande mängd ungdomar med ett, i mina ögon, fullkomligt osunt datorintresse(*ser oerhört jävla förfärad ut, lol*). Barn som stannar hemma och blir fetare och odugligare, istället för att på naturlig väg ute i samhället bygga upp det sociala nätverk som utgör en viktig del i allas våra liv( Nu menar jag inte att halvribba på fjortisdisco utgör en del av mitt liv, men det har gjort). Det är skrämmande att fundera på hur många av dom som kommer att kunna klassas som retards om några år... Det är klart att ungarna ska ha intressen, men då är det bättre med sunda intressen som friluftsaktiviteter, idrott och schackklubbar (det där kanske var lite oseriöst, men jag vet egentligen inte vad som är ultimat för kids, i mitt fall funkade folköl, flickor och grunge, givetvis kombinerat... På fjortis disco... Med halvfjong...).

I helgen ska jag sitta i stugan, lyssna på melodikrysset och smutta årgångswhiskey, samtidigt som jag funderar på vilka pensionsfonder som kan ge mig mest avkastning med minsta möjliga risk att förlora. Med lite tur kommer jag nog att känna mig som 22...

Förutfattade meningar och nyöppnade sinnen.

Jag har många vänner. Inte så många riktigt nära vänner, men sjukt många bekanta, arbetskamrater, samarbetspartners, uppdragsgivare, kunder och så vidare. Anledningen till att jag har så få nära vänner är att jag är väldigt petig med vem jag släpper in på livet, det kanske inte låter så konstigt, men jag menar riktigt petig. Alla i min inre krets är i min ålder, kommer från samma typ av bakgrund som mig, har i princip samma stil som jag och delar mina intressen. Skittrist! Även om jag trivs bra med det (och antagligen inte skulle överleva utan mina vänner) så är det helt rubbat att konstant umgås med kopior av mig själv, jag skulle behöva umgås mycket mer med människor som kan tillföra något, bredda utbudet liksom, umgås med lite oliktänkande, få in lite nya perspektiv. Så igår tog jag tag i saken, jag bestämde mig för att ge alla som på något sätt ville interagera med mig en chans, att faktiskt lyssna med ett genuint intresse på dom som jag annars vid första anblick skulle ha avfärdat som idioter, eller bara helt enkelt inte tyckt att dom varit tillräckligt intressanta eller behagliga för att ägna dom mer än ett falskt leende och några instämmande nickningar, trots att jag inte lyssnat på ett ord av vad personerna i fråga sagt. Dumt, men vi gör det allihop av ren enkelhet.

Första testet var på hemmaplan, när jag på förmiddagen kommer ut ur min port så ser jag hur ett ungt par håller på att tömma ett flyttlass. Min första tanke är givetvis "hon är för fet för sitt eget bästa, och han ser både dumdryg och menlös ut" (jag vet att det är idiotiskt, men jag har aldrig utgett mig för att vara trevlig) trots det så slänger jag ur mig ett klämkäckt "Jaha, nya grannar, vad trevligt!" Allt hände så fort, orden liksom bara hoppade ur min mun, och med skräckblandad förtjusning (och ett visst mått av äckel över att ha använt ett klassiskt Svensson-beteende) inväntade jag deras reaktion.
Jag ryggade nästan tillbaka, och kände hur panikångesten växte i mitt bröst när denna tidigare okända man stegade fram och med ett fast grepp tryckte min hand. När hans överdimensionerade nyblivna sambo sekunderna senare gjorde samma sak blev det lite för mycket. Med kallsvettig panna och darrig stämma hasplade jag ur mig ett "Hoppas ni ska trivas! Jag bor högst upp om det är nåt!" innan jag äntligen fick tillräcklig sinnesnärvaro för att fly mot bilen... Idiot! "Jag bor högst upp om det är nåt..." Vem faan säger så? Och varför? Faan vad jag hatar nykära par...
Väl i bilen tänkte jag tillbaka på situationen, och kände att jag ändå betett mig rätt bra...

Situation Två
Något som jag inte har mycket till övers för är alkoholister och liknande klientel från samhällets bottenskikt. Så när jag på eftermiddagen utanför den lokala ICA-butiken blev tilltalad av en av toppspelarna i vår lilla stads a-lag, var givetvis min första reaktion att ge slöddret en blick av avsky och utan uppehåll gå därifrån. Det gjorde jag inte. Istället satte vi oss på en bänk och konverserade, något som försvårades av den ohyggliga stank av piss, svett och riktigt gammal fylla, som kom från den svårt kantstötta gentlemannen. Men jag uthärdade och kände faktiskt en viss samhörighet med mannen när han berättade om hur han i en veckas tid bedövat sorgen av att blivit lämnad av sin älskade med hjälp av vin (läs T-röd) och cigaretter. Shit! Jag och fylleäcklet hade samma behandlingsmetod av hjärtesorg! När jag lämnade honom på bänken kände jag att jag, trots hans sargade själ och vidriga yttre, ändå hade en viss respekt för honom.

Den sista situationen under mitt lilla psykologiexperiment på mig själv är kanske den som kan ge något för framtiden. Vi hade en liten personalfest igår, verkligt liten, sex personer dök upp. Jag har en tendens att vantrivas fullkomligt i mindre sällskap, det blir liksom svårare att vara anonym, och man kan inte riktigt bara hålla sig på sin kant. Festen hölls hemma hos en för mig flyktigt bekant kvinna, vi jobbar inte på något sätt tillsammans, och vid dom få tillfällen jag sett henne tidigare har jag aldrig någonsin känt någon större lust att initiera en konversation med henne. Varför skulle jag? Vad har hon att tillföra? Tjugo år äldre, barn i tonåren... Hon har utåt sett mycket mer gemensamt med min mor.
Ack så jävla fel man kan ha! Under kvällens gång pratade vi riktigt mycket med varann, pratade på riktigt, lyssnade på varandra, inte bara låtsades vara intresserade av vad den andra hade att säga... Hon är helt jävla rubbad! På ett positivt sätt! Galen, sommardekad, äventyrslysten, lat, lite bitter och lite cynisk... Hon är jag, fast kvinna, och lastgammal... Who knew...

Jag tänker inte påstå att gårdagens små experiment på något sätt förändrat mig, men jag vill gärna tro att jag kommer att fortsätta att se på människor med lite mer öppna ögon... Kanske inte genom att hänga på parkbänkar med välkända suputer, snarare genom att försöka fortsätta vara trevlig mot det vidrigt nykära paret längst ner i trappen, det var ju trots allt inte så farligt...

När jag ändå märker ord...

Eller påpekar dess nyligen uppkomna existens, vill jag gärna passa på att introducera ytterligare ett egenhändigt tillverkat substantiv, möjligtvis något som kan uppkomma strax efter man haft sin beskärda del av mysångest. Misärlek. Den jämnt avvägda blandningen av kärlek och misär. Ok, det är kanske inte helt vuxet att ägna sig åt ordlekar, men tro mig, ordet har definitivt saknats i många människors avskalade ordförråd. Vilket ord beskriver bäst situationen då du av någon outgrundlig och smått makaber händelse hamnat i säng med en grymtande valrosshona (eller för all del hane om den skon passar bättre) som du hela kvällen på det lokala nöjespalatset, trott varit en riktig pingla som försökt skämta till det iförd halloweenutstyrsel med tillhörande fatsuit, trots att almanackan visar februari (en logik som lämpar sig bäst med en större skvätt absint...) När den första chocken lagt sig så klär du med darrande händer av dig ändå och biter ihop, den enes kärlek kan ibland vara den andres misär, misärlek... Ett annat ytterst lämpligt användningsområde kan vara när du redan är i ett förhållande, ett aningen övermoget förhållande. När båda parter mest sitter och funderar på hur det skulle vara om det bara var över, och båda vet om vad den andre tänker, men ingen vill ta steget eller låtsas om deras ickeoffentliga samförstånd. Trots att hon sedan länge listat ut varför han sätter sig bredvid hennes fnittriga, till vardags promiskuösa lillasyster (ja, hon med tuttarna...) på släktmiddagarna, och trots att han sedan ett bra tag tillbaka börjat fundera på varför hennes söndagspromenader med "Eva från jobbet"(som han aldrig lyckats träffa trots att han frekvent besöker henne på arbetet för att få den alltid alldeles för långa inköpslistan...) bara blir längre och längre... Ändå låter dom tiden gå sin gilla gång, för dom älskar varandra med innerlig misärlek...

Precis som Sture Allén...

Eller inte riktigt kanske, men jag lyckades i alla fall utöka min vokabulär med ett nytt uttryck idag. Jag har väldigt svårt att tänka mig att det nånsin kommer att platsa i SAOL, då vill det nog till en hel del asskissing på Horace och gänget i akademien (undrar hur man mår psykiskt när man väl har slickat sig genom listan fram till Kristina Lugn...) Uttrycket i fråga är väldigt enkelt, och sammanfattar på ett okomplicerat sätt dagens sinnestillstånd: Mysångest. Ett ord att använda för att beskriva känslan av att vara så sjukt nöjd över något som man ändå ångrar så katastofalt mycket. Exempel: Skolka från jobbet, trots att du vet att det är sjuktider och du verkligen behövs, för att istället ta en kvalitetsdag (otukt i mängder) med flickvännen, alternativt lördagens kvart i tre hugg, som trots att det nu är tisdag morgon inte verkar visa några tecken på att ha ett eget hem. Att låta bli att ge din mor ditt nya mobilnummer, och istället någon gång i månaden lyssna av ditt gamla mobilsvar för att se vad det varit för oerhört viktiga saker hon velat vädra med dig... (Älskar min mor, men trots det screenar jag hennes nummer minst ett par gånger om dan... Schh...) Att spara räkningar på hög bara för att kunna leva som Nikki Sixx ett par månader (minus brudar, minus droger, minus någon form av talang, men med en skyhelvetes barnota på kvarterskrogen där du av någon outgrundlig anledning bedömts som kreditvänlig...) Tre mer eller mindre bra exempel på mysångest. Ytterligare ett kan vara att vakna en söndag, inte minnas särskilt mycket, men ha en stark känsla av att du alltid kommer att tycka att din heta kusin är det bästa liggat som går att få. Det sistnämnda exemplet kan vara svårt att relatera till mysångest om man bor i ett väldigt litet och väldigt isolerat samhälle, om man tillhör vissa trosinriktningar eller sekter, eller om man bara helt enkelt saknar spärrar totalt, tänk på att din kusin inte är helt många släktled bort från din mormor... Jag tänker inte berätta vad som orsakat min mysångest, men det är antagligen och förhoppningsvis inget av ovanstående... Faan, släktmiddag om ett par veckor...

Må de leva lyckliga i alla sina dagar!

Vi spelade på ett bröllop i Köping igår, det gick hyffsat, ingen av oss var direkt på topp när vi började förbereda oss, men allt efter som kvällen gick så började det kännas bättre, det var nog bara några spöken från midsommarfirandet som härjade kvar...

Jag har en ganska stark hatkärlek till bröllop i allmänhet, samtidigt som jag tycker att det är fint att två människor visar sin kärlek för varandra på det sättet, så tycker jag också att det känns som ett riktigt hyckleri. Det kan vara mitt stora förakt, och min ännu större fascination för religioner som gör att jag tycker det känns pinsamt och onödigt att inför sina samlade vänner, rödgråtna föräldrar och annars väldigt bortglömda kusiner stå och "inför Gud och denna församling" svära varandra trohet till döden skiljer dom åt (alternativt, till det kommer fram att han har satt på brunetten från ekonomiavdelningen ända sedan förra årets julfest...) Det pinsamma och onödiga i min mening är inte att människor väljer att tillhöra en kyrka, en tro, en gemensamhet, utan snarare att dom väljer att tillhöra dessa så sjukligt jävla sällan, och bara när det passar dom själva. Det kanske är en överdriven klyscha, men jag tror att alla små flickor (och en handfull osäkra pojkar) drömmer om ett stort pampigt kyrkbröllop i sann askungeanda, men väldigt sällan ens funderar på att gå i kyrkan på Septuagesima (det är faktiskt ett ord, och en dag, 63 dar innan påsk...) Nu ser ju jag fruktansvärt krasst på det hela, men det är nog inte helt många barbie-lekande hopprepshoppande 10-åriga flickor som drömmer om att en dag, lotsad av sin far, få vandra genom kommunalhusets korridorer, fram till den dörr som leder in till det pensionerade kommunalråd som för att tjäna ett par hundringar extra tagit på sig att hantera pappersexercisen i sådana ärenden. För att sedan i darrande samförstånd tillsammans med sin fästman, greppa den billiga reklampennan med texten "Här mås i Mönsterås", och med handsvettsdrypande hand signera det dokument som symboliserar deras eviga kärlek (evighet är även i det här fallet jävligt relativt, det kommer snart en ny julfest...) och även det faktum att dom från och med nu delar varandras tillgångar. Den tjej som haft ett sådant scenario i sitt huvud sedan barnsben skulle jag vilja träffa, vi är nog ungefär lika rubbade, men hon verkar genuint ärlig, och inte särskilt blåögd... Värt att tillägga är nog att jag absolut inte har någonting emot människors vilja eller argument till att ingå äktenskap, hell, jag kommer antagligen att böna och be om giftemål när jag väl träffar Henne. Vidare har jag heller inget emot varesig religioner eller kyrkbröllop (även om mitt skinn svider och bränns, och prästen brukar skrika saker i stil med "demoner vik hädan" så fort jag, oftast ofrivilligt, äntrar ett Guds hus...) så länge allt sker under rätt premisser. Nu har jag varit tillräckligt bitter och cynisk, klart folk ska gifta sig i kyrkan, men då hoppas jag för Guds skull (oops...) att dom även har vett nog att sitta där med dom ensamma tanterna, tillnyktrade alkoholisterna, och dittvingade, moppesuktande konfirmationspubertalerna när det är dags för sexagesima (också ett ord, och en dag, har inte en susning om när...) Bytte blogg! Den här känns nog bättre tror jag...